Owen Fords bekännelse.
— Nu nalkas slutet, sade Anne till sig själv med en liten suck den septemberdag, då en kylig vind kom svepande och en viss nyans av bjärtaste blått på buktens vatten sade henne, att hösten stod för dörren.
Samma kväll talade Owen Ford om för dem, att han nu skrivit färdig sin bok och att han måste avsluta sin semester.
— Ännu har jag rätt mycket kvar att göra — jag måste gå igenom hela manuskriptet, fila på språket, skära bort och göra tillägg, men det väsentliga är utfört. Jag skrev de sista meningarna i morse. Får jag nu bara en förläggare, så kommer den väl ut till nästa vår.
Owen hyste inga farhågor för att han ej skulle träffa på någon förläggare. Han visste, att han skrivit en präktig bok, som skulle komma att leva. Han visste, att den skulle inbringa honom både rykte och rikedom, men när han skrivit dess sista rad, böjde han ned sitt huvud över papperet och satt så en lång stund. Och hans tankar dröjde icke vid det goda arbetet, han utfört.
XXVI.
Owen Fords bekännelse.
— Jag är så ledsen över att Gilbert rest bort, sade Anne. — Det var ingen annan råd, Allan Lyon uppe vid The Glen har råkat ut för en allvarlig olyckshändelse. Han kommer nog inte igen förrän sent. Men han hälsade och bad mig säga er, att han skulle stiga tidigt upp i morgonbittida och komma över till er för att säga farväl. Det var verkligen förargligt. Susan och jag hade gjort upp, att vi riktigt skulle festa i afton.
Hon satt invid bäcken, som rann genom trädgården, på den lilla soffan av sammanflätade grenar, som Gilbert förfärdigat åt henne. Owen Ford stod framför henne, stödd mot en gulnande björks smäckra stam. Han var mycket blek, och hans drag buro spår av en genomvakad natt. Anne blickade upp i hans ansikte och undrade, om verkligen sommaren stärkt hans krafter
