Det drömda hemmet.
tomma händer — men han är åtminstone född och fostrad här på ön.
— Han är Gilbert Blythe, sade Marilla med stilla belåtenhet.
Men hellre hade hon lidit döden än hon klätt i ord den tanke, som alltid rörde sig i djupet av hennes sinne, så fort hon såg på Gilbert ända från det han var barn — att hade icke då för mycket länge sedan hennes egen stolthet och oförsonlighet varit i vägen, hade han kunnat vara hennes son. Marilla kände, att på något sällsamt sätt hans giftermål med Anne skulle rätta det där gamla missförståndet. Och hennes hjärtas bitterhet hade smält bort som snö för solsken.
Och själv var Anne så lycklig, att hon stundom betogs av en känsla av skräck. Det heter ju, att gudarna ej gärna se alltför lyckliga dödliga. Visst är åtminstone, att somliga mänskliga varelser också se dem med oblida ögon.
Två av den sorten kommo ned på besök till Anne en gråviolett skymningsstund i avsikt att göra vad de förmådde för att dämpa hennes unga glädje och vingklippa hennes alltför högtsvävande förhoppningar. Och dock voro dessa båda hedervärda och på det hela välmenande damer inga fiender till Anne — tvärtom, de höllo uppriktigt av henne och skulle på det ivrigaste ha försvarat henne, om någon annan angripit henne. Men konsekvens är en egenskap, som är fullkomligt främmande för vissa slags naturer.
Fru Inglis — née Jane Andrews, stod det i den dagliga tidningens notisavdelning från den förnäma världen — kom på visit med sin mamma och fru Jasper Bell. Men Janes goda hjärta hade icke förändrats med åren, och hon hade för övrigt allt skäl att vara belåten med sin lott. Trots det faktum — som fru Rachel Lynde skulle uttrycka sig — att hon gift sig med en miljonär, var hennes äktenskap lyckligt. Rikedomen hade icke skämt bort henne. Hon var alltjämt den gamla kvartettens blida och vänliga Jane, som varmt deltog i sin forna skolkamrats lycka och visade sig fullt ut så intresserad av alla små detaljer av Annes utstyrsel, som om den kunnat
9
