Owen Fords bekännelse.
Hur var det med Leslie? Det var för Leslies skull, som Anne kände sig mycket bekymrad.
— Vet Leslie av detta, herr Ford? frågade hon, till det yttre lugn.
— Nej — såvida hon inte har anat det. Ni tror mig väl inte om att ha varit nog lumpen och hänsynslös att gå direkt till henne med min hemlighet, fru Blythe? Jag har inte kunnat undgå att bli förälskad i henne — det är alltsamman — och nu lider jag mer än jag förmår uthärda.
— Och hon — känner hon för er? frågade Anne.
I samma nu, som frågan gått över hennes läppar, kände hon, att hon ej borde ha framställt den. Owen Ford svarade häftigt avvärjande:
— Nej — nej, naturligtvis inte. Men jag skulle kunna vinna hennes genkärlek, om bara hon vore fri — det vet jag, att jag kunde.
— Hon håller av honom — och han vet, tänkte Anne. Högt sade hon i deltagande, men ganska avgörande ton:
— Men hon är inte fri, herr Ford. Och det enda ni kan göra är att i tystnad försvinna ur hennes liv.
— Jag vet — jag vet, sade Owen med knappt hörbar röst. Han satte sig ned på det lantliga sätet och stirrade hopplöst i bäckens gulbruna vatten. — Jag vet, att ingenting är att göra — det är bara att säga helt konventionellt: adjö, fru Moore! Tack för all vänlighet mot mig i sommar! — precis som jag skulle ha sagt till den duktiga och beskäftiga husmor, jag trodde mig skola finna, när jag kom. Så betalar jag, vad jag är henne skyldig, likt varje annan hygglig inackordering, och så far jag min väg. Så enkelt är det! Inga tvivel — ingen villrådighet — raka vägen fram. Och jag skall gå den, fru Blythe — var inte orolig för det! Men lättare skulle det vara för mig att vandra på glödgade plogbillar.
Annes hjärta snördes samman i ångest, när hon hörde hans tonfall. Och det var så litet hon kunde säga, som lämpade sig just för detta ögonblick. Klander kunde ju inte komma i fråga — hennes råd hade han inte begärt — deltagande stod
163
