Owen Fords bekännelse.
hon in, och vinden tog tag i hennes hår och svepte det omkring henne — det var som Danaë i guldmolnet… Just i det ögonblicket kom det över mig som en uppenbarelse, att jag älskade henne — jag förstod, att jag älskat henne ända se’n den aftonen, då jag såg henne avteckna sig i dunklet mot det röda lampskenet inifrån. Och här skall hon leva fram sitt liv — sköta om och lirka med manstackaren, gnida och spara för att hålla uppe livet, medan jag föröder min tillvaro med att längta efter henne och inte ens kan få skänka henne den hjälp, en vän har lov att ge… Jag gick av och an nere på stranden i natt, ända tills dagen grydde, och jag tänkte och grubblade, tills det gick runt i min hjärna. Och ändå, trots allt, kan jag aldrig ångra, att jag kom hit till Fyra vindar. Hur plågsamt allting är, tycker jag ändå det värsta skulle vara att aldrig ha känt Leslie. Det är smärta och vånda att älska henne och lämna henne — men att aldrig ha älskat henne är otänkbart. Vad jag nu säger, förefaller er vara fullkomligt sinnesförvirrat — dessa marterande själsrörelser låta aldrig så fåniga, när man skall försöka kläda dem i ord… De skola inte uttalas — bara tänkas och uthärdas. Jag borde inte ha talat — men det har gjort mig — en liten smula gott — att få ge mitt hjärta luft… Det har åtminstone skänkt mig styrkan att i morgon bittida fara min väg som en hederlig karl, utan att ställa till ett uppträde. Ni vill ju skriva till mig någon gång, fru Blythe, säg? Och ge mig litet underrättelser om henne — sådana de kunna bli.
— Ack, gärna, sade Anne. — Jag är så ledsen över att ni reser er väg, vi komma att sakna er så — vi ha ju haft så mycket roligt i varandras sällskap. Om inte detta hänt, hade ni kunnat komma tillbaka också nästa sommar… Men kanske ändå — småningom — när ni glömt — så möjligen —
— Jag glömmer aldrig — och jag kommer aldrig tillbaka till Fyra vindar, sade Owen kort.
Tystnad och skymning sänkte sig över trädgården. Långt borta klunkade havet sakta och entonigt mot sandreveln. Aftonvinden i popplarna brusade likt någon gammal hemlighetsfull trollsång — ett kväde om halvt förgätna, vemodiga minnen. En
165
