Litet av varje.
persvaderade, kantänka? Det var ett handjur, svarade fröken Cornelia i skadeglad ton.
Doktor Gilbert blev också svarslös.
Sedan Leslie övervunnit sin första vilda förtvivlan, fann hon, att det gick för sig att fortsätta med livet — vi göra ju så de flesta av oss, oavsett vad för slags plåga, som ansätter oss. Det kan till och med också hända, att hon vissa stunder hade rätt så trevligt, när hon satt i den lilla glada kretsen i drömstugan. Men om Anne någonsin gjort sig den förhoppningen, att hon höll på att glömma Owen Ford, skulle hon ha tagits ur sin villfarelse genom det skyggt längtansfulla uttryck, som alltid trädde fram i Leslies ögon, så fort hans namn nämndes. Annes ömma medkänsla drev henne att alltid vid sådana tillfällen, då Leslie var närvarande, delge kapten Jim eller Gilbert nyheter ur Owens brev. Sådana kommo nämligen icke så sällan. Då rodnade och bleknade Leslie om vartannat, och ur hennes känsliga drag talade blott alltför tydigt den sinnesrörelse, som i sådana stunder fick makt med henne. Men hon berörde honom aldrig mera med Anne och höll sålunda som en hjältinna det löfte, hon givit henne den minnesvärda aftonen nere på sandstranden.
En dag dog hennes gamla hund, och hon sörjde honom bittert.
— Han har varit min vän så länge, sade hon helt bedrövad till Anne. — Det var Dicks gamle hund, ska du veta — han hade honom, redan innan vi gifte oss. Han lämnade honom kvar hos mig, när han seglade bort med »Fyra systrar». Carlo har mycket fästat sig vid mig, och hans hundkärlek hjälpte mig genom det första ohyggliga året efter min mors död, då jag var alldeles ensam. När jag hörde, att Dick kunde väntas tillbaka, blev jag rädd, att Carlo åter skulle dragas från mig. Men kan du tänka dig, han brydde sig aldrig det minsta om Dick, fastän han varit så betagen i honom förr i världen. Han nafsade och morrade mot honom, som om han aldrig sett honom förr… Nå, det där bekom ju Dick, såsom han var, aldrig ett dugg, och jag för min del blev glad. Det var så
176
