Hoppa till innehållet

Sida:Drömslottet 1920.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Leslie bestämmer.

mig själv, om jag inte sade ifrån min oförgripliga mening. Jag har väl ett samvete!

— Ack ja, ditt samvete, stönade Anne. — Farbror Dave måtte väl också ha ett samvete eller hur?

— Jaha. Men för det får han svara själv. Hör nu, min lilla Anne, om den här saken inte angick Leslie, utan vore ett rent teoretiskt fall — visst skulle du då hålla med mig? Det vet du, att du skulle.

— Nej för all del, bedyrade Anne mot bättre vetande. — Du kan resonnera med mig ända tills i morgon bittida, Gilbert, men du övertygar mig ändå inte. Fråga bara tant Cornelia om hur hon tycker.

— Det är verkligen ett fattigdomsbevis, Anne, att du nu drar fram tant Cornelia som en person, vars omdöme vore något att bygga på. Just i en sak som denna! Hon skulle säga »så’na ä’ di» och ge oss huden full med ovett. Men det gör detsamma. Fröken Cornelia kommer inte att bli tillfrågad ens. Och Leslie ensam får fatta beslutet.

— Asch, då kan man väl veta, vilket beslutet blir, sade Anne nästan gråtfärdig. — Också hon har sina överspända begrepp om »plikt». Jag fattar inte, hur du vill lasta ett sådant ansvar på dig. Inte kunde jag det.

— Vet du, jag tycker en människas första plikt är att säga sanningen, såsom hon ser den och tror på den.

— Ja, det heter ju i bibeln: du skall lära känna sanningen, och sanningen gör dig fri, sade Anne. — Men inte blir det någon frihet för stackars Leslie. Hennes bojor komma bara att kännas ännu mycket tyngre. O, Gilbert, aldrig får du mig att tro, att du handlar rätt.



XXX.
Leslie bestämmer.

Ett plötsligt utbrott av en elakartad influensa uppe vid The Glen och i fiskläget höll Gilbert så träget sysselsatt under

184