Sanningen gör fri.
Gilbert skyndade sig helt bestört ned i trädgården. Hade någonting hänt vid Grönkulla? Men Anne, som satt på den lilla greniga bänken invid bäcken, såg inte ledsen ut, ehuru det helt säkert hänt någonting, som gjort henne upprörd. Hennes ögon hade den grå stjärnglansen, och klarröda fläckar brunno på hennes kinder.
— Vad har hänt, Anne?
Anne gav upp ett underligt litet skratt.
— Jag tror knappt du kommer att tro mig, Gilbert, när jag berättar det för dig. Jag är ännu inte övertygad. Som Susan sa’ här om dagen: »Jag känner mig precis som en vinterfluga, som kvicknar till i solskenet — så där lite vimmelkantig.» Det är alltsammans så otroligt — övergår allt mänskligt förstånd… Jag har läst brevet väl ett dussin gånger, och för varje gång är det precis detsamma — jag kan inte tro mina egna ögon. O, Gilbert, du hade rätt — så rätt. Nu inser jag det klart — och jag skäms så över mig själv… Kan du verkligen någonsin förlåta mig?
— Anne, jag kommer att ruska dig, om du inte talar, så att man blir klok på vad du menar! Uttryck dig med reda och sammanhang! Din högskola skulle blygas över dig. Vad har hänt?
— Du kommer inte att tro det — du kommer inte att tro det!
— Nu går jag in och telefonerar till farbror Dave, sade Gilbert och låtsade sig ämna gå in.
— Sätt dig ned, Gilbert. Jag ska försöka berätta det för dig. Jag har fått ett brev och o, Gilbert, det är till den grad häpnadsväckande — vem hade väl kunnat ana — ja, du tror det inte — det är värre än den mest raffinerat uttänkta roman. —
— Jag förmodar, sade Gilbert och satte sig ned med resignerad uppsyn, att det enda, man kan ta sig till i ett fall som detta, är att giva sig till tåls och anställa ett kategoriskt förhör. Vem är det som du haft brev ifrån?
— Leslie — och o, Gilbert —
195
