Hoppa till innehållet

Sida:Drömslottet 1920.djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Politik och dess följder.

underbar. Jag har varit över snart sagt hela världen, men vackrare soluppgångar än när solen en sommarmorgon höjer sig över den här viken, det har jag aldrig skådat. Man kan inte bestämma sin dödsstund, fru Blythe, det är att ge sig i väg, när Den store kaptenen ger order att segla. Men vore det mig möjligt, skulle jag vilja gå min färde, just som morgonen kommer glidande över vattnet. Jag har suttit och sett på den otaliga gånger och tänkt för mig själv, hur härligt det vore att sväva ut genom den där vita glansen till det, som väntar där bortom — på ett hav, som inte finnes upptaget på någon mänsklig karta. Där, fru Blythe, tror jag, att jag skall hitta min förlorade Margaret.

Sedan kapten Jim berättat den rörande historien från sin ungdom för Anne, hade han ofta talat med henne om sin döda brud. Hans kärlek till henne skälvde i varje tonfall — den kärlek, som aldrig mattats av eller blivit glömsk.

— Jag hoppas i alla fall, att när min stund kommer, det löses fort och lätt upp för mig. Jag tror inte, att jag är feg, fru Blythe — jag har sett en otäck död i ögat mer än en gång utan att blinka. Men tanken på en lång dödskamp gör mig kuslig till mods — den inger mig skräck.

— Tala inte om att lämna oss, käre, käre kapten Jim, bad Anne med av tårar halvkvävd röst och smekte den åldriga bruna handen, som en gång varit så stark, men nu just ej orkade med så mycket. — Hur ska vi kunna reda oss utan er?

Kapten Jim log ett vackert leende.

— Å, det går nog så bra… Men ni glömmer ändå inte alldeles bort gubben, fru Blythe, nej, det tror jag inte ni gör… Det minnet kommer aldrig att smärta mina vänner — tvärtom, jag hoppas och tror, att det ska bara kännas gott att förvara det och ta fram det någon gång emellan… Nu dröjer det inte länge, förrän min Margaret, som gick förlorad, kallar mig för sista gången. Och jag ska hålla mig redo att komma genast. Men jag har bragt ämnet på tal, därför att jag skulle vilja be er om en enda liten tjänst. Den gäller min stackars gamle Förste styrman —


217