Sida:Drömslottet 1920.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Det rustas till bröllop.

— Om alla stannade där de voro födda, bleve det snart trångt om utrymmet, tant Rachel.

— Jag ämnar visst inte disputera emot dig, Anne, jag har tyvärr inte fått akademisk bildning… Nå, vid vad tid på dagen skall vigseln äga rum?

— Klockan tolv middagen, ha vi tänkt. Kanhända med en liten akademisk kvart, eftersom tant nyss nämnde det ordet … Då hinna vi med kvällståget till Glen S:t Mary.

— Och ceremonien skall äga rum i förmaket?

— Nej, tycker nå'n det — bara ifall det skulle regna. Vi ska gifta oss ute i trädgården med trädkronorna och den blå himlen över oss och solskenet omkring oss. Vet du, hur jag skulle vilja bli vigd, om jag finge råda mig själv? Jo, det skulle vara i själva gryningen — en junimorgon med en härlig soluppgång och rosor blommande i trädgården. Och jag skulle smyga mig ned och möta Gilbert, och vi skulle gå hand i hand djupt in i bokskogen — och där, under det grönskande lövvalvet, som liknade en praktfull domkyrka, skulle vi vigas samman.

Marilla lät höra ett litet fnysande, och fru Lynde såg stött ut.

— Du har då alltid haft idéer, stora som hus, Anne. Gud vet, om en så'n vigsel skulle kunna anses laglig… Så där kan det möjligen gå till hos vildarna, som inte fått lära bättre, men civiliserat folk får allt rätta sig efter gängse plägseder. Och tänk, vad människor skulle anmärka!

— Ja, där ha vi det just, sade Anne. — Tänk, så mycket roligt man kunde ta sig för i livet, bara inte folk skulle »anmärka» —

— Anne har ju alltid haft sina romantiska griller, det vet du nog, sade Marilla medlande.

— De grillerna kommer nog äktenskapet att bota henne ifrån, sade fru Rachel lugnande.

Anne skrattade och smög sig oförmärkt bort till De älskandes stråt, där Gilbert fann henne. Och ingendera tycktes vare

15