Röda rosor.
— Välkommen tillbaka, kära Susan! Nå, hur står det till med din syster?
— Hon får sitta uppe, men gå kan hon förstås inte ännu. Och nu reder hon sig utmärkt bra utan mig, för hennes dotter har kommit hem under sin sommarledighet. Och det känns skönt att vara här tillbaka, doktorinnan lilla. Matildas ben var tvärs utav, det var ingen fråga om det — men tungan var det inget fel på. Hon har hållit på att prata ihjäl mig — ja, goa doktorinnan, jag tar inte tillbaka, så syster min det ä’. Hon har alltid haft ett så’nt fasligt munläder, och ändå blev hon gift allra först av oss alla. Inte var hon så värst hågad att ta James Clow, men hon ville inte göra honom ledsen, det är en så’n hygglig och städad karl. Det enda, jag har att anmärka på honom, är att alltid, när han ska läsa bordsbönen, så börjar han med ett så hemskt stånkande, att jag alldeles mister aptiten. Fastän det händer ju, att den kommer igen. Och apperpå om karlar och äktenskap, goa doktorinnan, är det sant, att Cornelia Bryant också ska den vägen vandra och gifta sig med det här långhåriga vidundret, som kan skrämma både folk och fä lång väg?
— Ja, det är sant, Susan. Men han är så slätrakad och fin som helst nu.
— Ja, jag får säga, att det går underligt till här i världen. Goa lilla doktorinnan, jag har väl aldrig sagt ett ont ord om karlarna, och ändå kommer det ingen och friar till mig — nä, dom aktar — sig allt… Men Cornelia Bryant, som aldrig gjort annat än skällt på dem, hon behöver bara sträcka ut handen, så har hon genast en på gaffeln… Nej, som sagt, det är en konstig värld vi leva i.
— Vi ha ju också en annan värld, det vet du nog, Susan.
— Åja, det förstås, sade Susan med en tung suck, men det vet väl doktorinnan, att i den varken ger man eller tager i äktenskap.
237
