Farväl till drömstugan.
familj med en massa barn, som trampar ner — och låter allting förfalla — o, det blir som ett vanhelgande av varenda tumsbredd… Ack, det skulle gräma mig ända in i själen…
— Jag fattar nog det. Men vi kunna inte offra våra egna intressen för sådana hänsyn, Anneflickan. Den Morganska gården kommer att passa oss ända in i den minsta detalj, vi ha verkligen inte råd att låta ett sådant tillfälle gå oss ur händerna. Tänk på den stora gräsplanen med de ståtliga gamla lindarna — på lunden med lönnar och kastanjer där bakom! Och sedan tar själva storskogen vid — tolv acres sådan. Den planen och den lunden bleve väl en lekplats för våra barn! Så finns där en präktig fruktträdgård, och du har ju alltid beundrat den höga röda tegelmuren, som löper runt omkring trädgården med en dörr uti — du har alltid sagt, att den trädgården med äppelträden och muren var som tagen ur en sagobok… Och från hela området, både byggnaden och trädgården, ha vi nästan lika vacker utsikt över havsbukten och dynerna som härifrån.
— Man ser inte fyrtornets stjärna därifrån.
— Jo, för all del. Den kan du se uppifrån vindsfönstret. Och här ha vi en annan fördel, Anne — du älskar ju stora vindar med skrubbar och mörka smygar inne under takbjälkarna?
— Men det finns ingen bäck i trädgården.
— Nej, det är visserligen sant, men det finns en, som rinner genom hagen med lönnarna och faller ut i den lilla Glensjön. Och den sjön ligger inte långt bort. Du kan bli i stånd att föreställa dig, att du har fått tillbaka din egen Mörka speglande våg.
— Ja, tig nu en stund och låt mig tänka, Gilbert. Jag måste ha tid att sätta mig in i det — vänja mig vid tanken.
— Som du vill. Det brådskar naturligtvis inte. Men — om vi bestämma oss för att köpa, så vore det bra, om vi kunde flytta och komma oss i ordning före vintern.
Gilbert gick ut, och Anne lade ifrån sig lille Jems korta klänningar med händer, som skälvde. Hon kunde inte sy mera den dagen.
245
