Kapten Jim.
nygift fru — en som det gör gott i själen på en gammal enstöring att titta på.
Han tycktes ämna göra uppbrott, men den gamla doktorinnan bad honom stanna kvar och äta kväll tillsammans med det övriga sällskapet.
— Tackar ödmjukast, det säger jag inte nej till, kära fru Dave. Jag får för det mesta äta mina måltider för mig själv — mitt enda sällskap är bilden av mitt eget gamla tryne, som jag ser i spegeln mitt emot. Det är inte ofta jag får tillfälle att sitta ned med två så rara och älskvärda damer.
Kapten Jims artigheter te sig måhända något framfusiga, när de läsas i tryck, men han kom fram med dem på ett så försynt och aktningsfullt sätt, både vad min och ton beträffar, att den kvinna, till vilken de riktades, aldrig kunde nännas att bli stött över hyllningen.
Kapten Jim var en kärngubbe, nobel till karaktären, enkel och rättfram, med evig ungdom i ögon och hjärta. Han hade en lång och något otymplig gestalt, en smula framåtlutad, men dock vittnande om stor styrka och uthållighet. Det slätrakade ansiktet var fårat och bar tydliga spår av sol och vind, och en tjock man av järngrått hår föll nästan ända ned till axlarna. Men kunde icke undgå att lägga märke till de egendomliga, blå och djuptliggande ögonen, vilka än tindrade och än drömde och stundom blickade ut till havs med ett svårmodigt, fjärrskådande uttryck, som om de sökte någonting dyrbart och förlorat. Anne skulle en dag få veta, vad det var kapten Jim spejade efter.
Det kunde icke förnekas, att kapten Jim var en tämligen ful man. Hans grovhuggna underkäke, barska mun och kupiga panna trotsade alla skönhetsregler, och han hade genomgått många sorger och vedermödor, vilka märkt såväl hans kropp som hans själ. Men fastän Anne vid första åsynen fann hans yttre ganska frånstötande, reflekterade hon aldrig mera häröver — så mycken hjärtats godhet bodde inom det kärva skalet.
Man slog sig glatt ned kring kvällsvardsbordet. Brasan på den öppna spisen gjorde septemberkvällens kyla mindre
30
