Kapten Jim.
— Ja, kära hjärtanes, vad annat skulle jag ge honom? sade kapten Jim ödmjukt. — Åtminstone ingenting, som kunde smaka en hund. Och hungrig var han säkert, för jag minns, att det blev knappt mer än två munsbitar. Jag sov skönt resten av natten, men middagen blev det knalt med — det var bara poatis och inte ens sås. Men hunden knallade sig i väg hem på morgonen. Och vegetarian var han inte, så mycket är säkert.
— Tänk, att ni ska behöva svälta för en kringstrykande hundrackas skull! förfasade sig doktorinnan.
— Han kanske är mycket dyrbar för någon annan, sade kapten Jim. — Man ska inte döma någon efter skenet. Men Förste styrman tyckte inte om honom. Han förde ett högst uttrycksfullt språk — fräste och spottade. Men Förste styrman är så fördomsfull. Men ska inte låta en katt bedöma en hund … Nå, min middag blev jag av med, så denna läckra supé i angenämt sällskap var mig som sagt ytterst kärkommen. Vad det ändå är för en härlig sak att ha goda grannar!
— Vem bor i huset bland pilarna uppe vid bäcken? frågade Anne.
— Fru Dick Moore, sade kapten Jim. — Och hennes man, tillade han, som om han plötsligt kommit att tänka på någonting.
— Ni har inte många grannar, fru Blythe, fortfor kapten Jim. — Den här sidan av bukten är mycket glest bebyggd. Det mesta av marken tillhör en herr Howard däruppe bortom The Glen, och han arrenderar ut den till bete. Men vid fiskläget är befolkningen så mycket talrikare — och det är sanningen att säga ett ganska blandat sällskap.
Doktor Dave, som i fyrtio års tid haft sina duster att utkämpa med den stridbara fiskarebefolkningen, drog på munnen och nickade.
— Vem bor i det ohyggliga gräsgröna huset ungefär en kvarts kilometer härifrån?
Kapten Jim log ett brett löje.
— Där bor fröken Cornelia Bryant. Hon kommer nog snart hit på visit, eftersom herrskapet är presbyterianer och inte
32
