Sida:Drömslottet 1920.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Skollärarens brud.

— Berätta historien för oss, bad Anne. — Jag vill så gärna ha reda litet på alla de kvinnor, som bott här i huset före mig.

— Ja, det har inte varit mer än tre stycken, Elizabeth Russel nu senast och fru Ned Russel och så skollärarens brud. Båda de förstnämnda voro snälla och hyggliga, men inte gingo de upp mot skollärarens brud.

Skolläraren hette John. Selwyn. Han kom utresande från det gamla landet för att ta plats vid skolan i The Glen, när jag var en sexton års pojke. Han var just inte lik den vanliga sorten, som ansågs god nog åt oss den tiden. Det var för det mesta unga män, som nog sutto inne med en hel hop vetande, men som råkat på sned och skötte skolan under sina nyktra mellanstunder. Men John Selwyn var en präktig poike, stilig på allt sätt och vis. Han var inackorderad i mitt föräldrahem, och han och jag blevo mycket såta vänner, fastän han var tio år äldre än jag. Vi läste och gjorde långa vandringar och resonerade med varandra om allting mellan himmel och jord. Han kände till snart sagt all den poesi, som fanns skriven, tror jag, och han brukade deklamera så vackert för mig under våra strandpromenader om aftnarna. Farsan tyckte, att så'nt där var bara att spilla tid, men han lät det ändå gå, för han trodde, att det skulle ta ur mig idén att gå till sjöss. Nå, det kunde ingenting göra för den delen — mor tillhörde en gammal släkt av sjöfarare, och den lusten hade jag fått i arv. Men det var det roligaste jag visste att höra John läsa och deklamera. Det är nu närmare sextio år sedan dess, men jag kan ännu i dag utantill en massa strofer se'n den tiden. Nära sextio år!

Kapten Jim satt tyst en stund och stirrade in i de falnande glöden, där minnena tecknade sina hireoglyfer i rött och grått. Så tog han med en suck åter upp sin historia:

— Jag minnes särskilt en vårafton, då jag mötte honom bland sandrevlarna. Han liksom lyste av en inre glädje — ungefär som ni själv, doktor Blythe, när ni nu i afton förde er unga fru hitin. Jag kom att tänka på honom, så fort jag såg er. Och då berättade han för mig, att han hade en hjärte-

34