Den första visiten.
egentligen fånigt av mig att sätta mig och lägga ned broderi på en klänning till en åttonde barnunge! Men kära hjärtanes, det fattiga lilla krypet kan ju inte rå för, att det är den åttonde, och jag kunde unna det att få en enda riktigt söt klänning. Stackars lilla kräk, det är så allt annat än välkommet, så därför satte jag på några ränder kråkspark och en extra hålsöm, så att han eller hon, vilketdera det nu är, också skulle få bli lite fin.
— En sådan klänning bör väl vilken baby som helst vara stolt och glad åt, sade Anne och kände sig ännu starkare övertygad om, att hon skulle komma att fatta tycke för fröken Cornelia.
— Ni har väl undrat på, att jag aldrig kom hit och gjorde visit, återtog fröken Cornelia. — Men se det har varit sådan brådska med att få in säden, och jag har fått stå i värre — och fullt med extrahjälp har jag måst skaffa mig, och de ha ätit vida mer än de ha arbetat — på karlars sätt. Jag hade ämnat komma i går, men så gick jag i stället på fru MacAllisters begravning. Jag hade så’n huvudvärk, så jag var rädd jag inte skulle få något nöje, om jag gick. Men människan var hundra år gammal, och jag hade alltid tänkt mig, att på hennes begravning skulle jag då gå.
— Var det en lyckad tillställning? frågade Anne, som märkt, att dörren till mottagningsrummet öppnats på glänt.
— Jo det vill jag lova — riktigt storslagen … Hon hade ju fasligt mycket bekanta. Det var över hundratjugo vagnar i liktåget. Och det var ett par löjliga episoder. Jag trodde jag skulle förgås, när jag såg gamle Joe Bradshaw, som är fritänkare och aldrig går i Guds hus, spärra upp sitt gap och sjunga »Trygg i Jesu dyra sköte» så det riktigt rungade under kyrkvalven. Men se han är så stolt över sin granna röst — det är därför han alltid går på begravningar. Den arma hustrun — hon sjöng så mycket mindre, överansträngd och utpinad som hon är. Ibland far gubben till stan för att köpa henne en present, säger han, och så kommer han tillbaka med en dynggrepe eller någon ny sorts separator. Sådana är karlarna.
