Leslie kommer.
bredvid Magog. Hon var prydligt och vårdat klädd, och den mörka dräkten livades som vanligt av ett stänk av körsbärsrött, denna gång en bandrosett under halsringningen. Det vackra håret blänkte likt spunnet guld i det varma brasskenet. Hennes havsblå ögon tindrade av gott lynne och skrattlust. För stunden, under inflytande av den lilla drömstugan och dess vänliga invånare, var hon åter en ung flicka — en ung flicka, som glömt det förflutna och dess bitterhet. Det lilla husets av minnen mättade luft och rena atmosfär omsvävade henne, hon värmdes av samvaron med två friska och glada ungdomar av hennes egen generation, och hon greps och rycktes med av omgivningens trollmakt. Fröken Cornelia och kapten Jim skulle knappt ha känt igen henne, Anne hade svårt för att tro, att detta var samma kyligt reserverade och fåordiga unga kvinna, som hon råkat på strandklipporna — denna temperamentfulla flicka, som talade och lyssnade med ivern hos en hungrande själ och vilkens klingande skratt tycktes besläktat med all den oskyldiga munterhet, som under flydda år genljudit i det lilla huset.
Vilka längtande blickar Leslie kastade på de välfyllda bokhyllorna mellan fönsterna!
— Vårt bibliotek är inte vidare omfattande, sade Anne, men varenda bok vi ha är en vän. Vi ha samlat våra böcker under årens lopp, här och där, men vi ha aldrig köpt någon, förrän vi läst den och önskat läsa om den ännu många gånger.
— Jag har några böcker — helt få för resten — som tillhört min far, sade Leslie. — Dem har jag läst, tills jag nästan kan dem utantill. Några nya får jag just inte. Det finns en läsförening uppe vid The Glen, och jag är medlem — men människor ha så olika smak, det är så sällan jag får någonting, som jag verkligen läser med någon behållning.
— Vill du inte betrakta våra bokhyllor som dina egna, sade Anne. — Du är så hjärtligt välkommen att när som helst låna vad helst du önskar.
— Då kommer jag att fråssa, sade Leslie och såg på henne med en tacksam blick. Klockan slog tio, och hon reste sig motsträvigt.
87
