Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


han helt hastigt sin frukost och åkte till poliskontoret, dit den döde blivit förd. Det första han kom in i cellen nickade han.

»Ja, jag känner igen honom», sade han. »Med ledsnad ser jag, att detta är sir Danvers Carew.»

»Store Gud, är det möjligt?» utbrast polistjänstemannen. Och i nästa ögonblick lyste han upp av yrkesmässig ärelystnad. »Det här kommer att väcka mycket uppseende, och ni kan möjligen hjälpa oss att finna mördaren.» I korthet redogjorde han för vad flickan sett och visade den avbrutna käppen.

Mr Utterson hade redan ryggat tillbaka vid namnet Hyde, men då den avbrutna käppen lades framför honom, kunde han inte längre tvivla. Ehuru den var knäckt och illa åtgången, såg han att det var samma käpp som han själv för många år sedan givit åt Henry Jekyll.

»Är den där mr Hyde liten till växten ?» frågade han.

»Särdeles liten och, efter vad tjänstflickan säger, ser han mycket elak ut», sade polistjänstemannen.

Mr Utterson betänkte sig något, varefter han lyfte upp huvudet och sade: »Om ni vill följa med mig i min droska, så tror jag, att jag kan föra er till hans hus.»

Klockan var nu omkring nio på morgonen och årstidens första dimma hade kommit. Ett tungt chokladfärgat täckelse hängde över himlen, men det antastades oupphörligt av vinden, som sökte skingra de sig upptornande dunsterna, så att då droskan kröp från gata till gata var mr Utterson i tillfälle att se de mest växlande dagrar och skuggor. På ett ställe såg det ut som om det varit kväll, på ett annat förde ett starkt, gulbrunt skimmer tanken på eldsvåda. Ett ögonblick kunde töcknet lätta och dagsljuset tränga in mellan de yrande virvlarna. Sohos ruskiga kvarter, sett i denna växlande belysning, med dess moddiga gator och sluskiga befolkning, dess lyktor, som ej blivit släckta eller också blivit tända på nytt för att bekämpa mörkrets hemska återkomst, tedde sig i juristens öga som synerna i en mardröm. Dessutom voro ju hans egna tankar av dystraste slag, och då han såg på sin kamrat i droskan, erfor han något av den skräck för lagen och dess tjänare, som stundom griper även den hederligaste.

Dä åkdonet stannade enligt given adress, lyfte dimman något litet och uppenbarade en smutsig gata, en guldkrog, ett tarvligt franskt matställe, en salubod för lösnummer av tidningar och för billig korv samt en mängd barn som trängdes i portarna jämte många kvinnor av skilda nationer, som med nyckel i handen gingo ut för att skaffa sig en morgontår. I nästa ögonblick hade dimman, tät och brun, åter sänkt sig över denna stadsdel och avstängt mr Utterson från åsynen av den gemena omgivningen. Och här bodde Henry Jekylls gunstling, här var hemmet för arvingen till en kvarts miljon sterling.

En kvinna med elfenbensansikte och silverhår öppnade dörren. Hon såg elak ut, trots det skrymtaktiga i dragen, men hennes sätt var oklanderligt. Ja, sade hon, detta var mr Hydes hus, men han var inte hemma. Han hade kommit in sent på