ger dig så pass lång tid att vinka på, inte bara av fruktan för något av dessa hinder som varken kunna förekommas eller förutses, utan emedan en timme då dina tjänare gått till sängs är att föredraga med avseende på det som återstår att göra. Vid midnattstid ber jag dig därför vara ensam i ditt mottagningsrum och att med egen hand i ditt hus släppa in en man som infinner sig å mina vägnar och att åt honom överlämna den låda du tagit med dig från mitt laboratorium. Då har du spelat ut din roll och gjort dig förtjänt av min stora tacksamhet. Håller du på en förklaring, så skall du fem minuter därefter ha insett, att dessa föreskrifter äro av högsta vikt och att hur fantastiska de kunna synas, skulle du, genom försummandet av en enda, kanske ha belastat ditt samvete med min död eller med förlusten av mitt förstånd.
Fullt övertygad som jag är att du icke kommer att ringakta min bön, så bävar mitt hjärta och darrar min hand vid blotta tanken på en sådan möjlighet. Föreställ dig mig i denna stund på en främmande ort, suckande under en tyngd av olycka så svart att ingen fantasi kan överdriva den och dock fullt medveten om att alla mina bekymmer skola rulla bort som ett flyende moln, om du punktligt hörsammar mig. Gör det, bäste Lanyon, och rädda
P. S. Detta var redan förseglat då en ny farhåga ansatte mig. Det är möjligt att posten sviker mig och att detta ej kommer dig till handa förrän i morgon bittida. I så fall, bäste Lanyon, ber jag dig uträtta mitt uppdrag när det under dagens lopp blir lägligast för dig samt än en gång invänta mitt bud vid midnattstid. Det torde då vara för sent och om natten förflyter, utan att någonting händer, så vet du, att du aldrig återser Henry Jekyll.»
Efter att ha läst detta brev kände jag mig
förvissad om att min kollega var sinnesrubbad,
men innan detta blivit ovedersägligen bevisat,
ansåg jag mig förbunden att göra vad han bad mig
om. Ju mindre jag förstod av detta
sammelsurium, dess mindre var jag i stånd att bedöma
dess vikt, och en i sådana ordalag avfattad bön
kunde icke åsidosättas utan tungt ansvar. Jag steg
således upp från bordet, satte mig i en droska
och åkte raka vägen till Jekylls hus. Hovmästaren
väntade mig. Han hade med samma post som jag
mottagit ett assurerat brev med instruktioner och
genast skickat efter en smed och en snickare.
Hantverkarna infunno sig under det att vi ännu
stodo och pratade, och tillsammans begåvo vi oss
till gamle dr Denmans anatomiska föreläsningssal,
varifrån man, som du säkert vet, har den
bekvämaste ingången till Jekylls privata laboratorium.
Dörren var mycket stark, låset förträffligt.
Snickaren påstod, att det skulle kosta honom mycket
besvär och han måste åstadkomma stor skada
om våld skulle användas, och smeden var nästan
förtvivlad, men den sistnämnde var ganska
händig och efter två timmars arbete stod dörren öppen.
