— Förlåt mig, herr baron, men det är mig omöjligt att efterkomma er önskan.
— Hvem har ni då att tacka för denna fullmagt?
— Det är mig helt och hållet obekant. En stund trodde jag, att den kunde vara från er; men jag fann att det var omöjligt, då jag icke ännu en gång framlemnat min fars bref.
— Har ni eljest några bekantskaper här?
— Jag är så nyligen anländ till staden, att jag ej hunnit förskaffa mig några.
Mauritz hjerta klappade likväl oroligt vid detta svar. Han hade, som läsaren redan vet, verkligen gjort några bekantskaper, men han insåg dels att det vore oklokt att nämna baron Armfelt, i det förhållande, som Reuterholm och han stodo till hvarandra, dels ock att det skulle gjort honom löjlig att tala om den lilla pagen, hvars namn han ej kände, och hvars kön till och med endast antagligtvis var honom bekant. Hvarifrån fullmakten kommit, hade förefallit honom sjelf ganska underligt; men ovissheten gjorde den så mycket dyrbarare för honom, och han skulle icke för någonting i verlden velat lemna den ifrån sig. Han insåg, att den endast kunde komma frän två håll; men från hvilketdera af dem den än kom, fäste sig ej endast kära minnen dervid, utan han trodde sig äfven till en del hafva förtjenat den.
— Ni har hört min vilja, erinrade Reuterholm.
— Herr baron…
— Gif hit den der fullmagten; och ni skall få en annan i utbyte, men som är af mig.
— Denna är af konungen.
— Af en omyndig konung.
— I alla fall alltid min konung, så väl som…
Reuterholm kastade en stadig blick på Mauritz.
— Hvad ämnade ni säga, min herre?
— Så väl som er, herr baron.
Svaret framkallade endast köld från Reuterholms sida. Liksom en solstråle glider öfver en isyta, gled ett leende öfver hans anletsdrag. Mauritz aktade högt sin fars vänner, men han kunde ej handla annat än efter sin egen känslas ingifvelser, och der stod hans tillgifvenhet för Sveriges konung på en orubblig grund. Denna känsla förmådde han icke dölja. Reuterholm gaf honom ett tecken att aflägsna sig, under det han vände sig ifrån honom.
Vincent hade med trogen uppmärksamhet följt Mauritz och hvad som passerade. Då han såg honom färdig att lemna rummet, bad han honom dröja.
— Ett ord, herr baron, tillade han till Reuterholm.
Mauritz såg dem aflägsna sig till en af fönsterfördjupningarna, samt att Vincent yttrade sig med mycken liflighet och att Reuterholm tycktes gifva akt derpå.