Källardörren öppnades nu, och Marie trippade in.
— Du har fått nya gäster, min snälla Marie, förnäma gäster; jag gratulerar. Du ser också helt glad ut. Säkerligen kommer det att vankas stora drickspengar.
— Ser ni, yttrade Marie och visade dem med ett af glädje strålande ansigte en blank dukat.
— En dukat! För tusan! Och vänd till sin bordskamrat fortfor han: sade jag icke, att här är något vigtigt å färde? Man ger ej bort dukater för ro skull. Derefter vände han sig till Marie och tillade: det der fruntimret, Marie, det är ju en liten bra vacker och intagande qvinna?
— Ja, inte sant! Hvilka ögon, hvilket hår, hvilken växt! Min Gud, hvad hon är vacker!
— Svart, becksvart hår…
— Ljust, menar herr. Ljust och fint som silke.
— Du har rätt, ljust ja! ovanligt ljust. Men hvad det klär henne! Den der ene herrn ser ej heller illa ut.
— En präktig, ståtlig karl. Så skulle ni också se ut.
— Din lilla skälm! Skulle du tycka om mig då?
— Det har jag ej sagt; men herrn skulle då ha stort skäl att tycka mera om sig sjelf, än herrn nu kan ha.
— Du känner väl herrskapet deruppe?
— Förstås.
— De ha således varit här förr?
— Visserligen; ett par, tre gånger.
— Och alltid kommit lika sent som nu, lika hemlighetsfullt?
— Hemlighetsfullt? Hvad vill ni säga dermed?
— Jag vill säga, så här dags och i hyrvagn?
— Än sedan då? Men hindra mig ej nu längre med onödigt prat; jag måste skynda på med téet.
— Säg mig endast namnet på den der långa, resliga karlen, och du slipper mig genast.
— Namnet! min sann jag det känner. På värdshus bryr man sig ej om hvad folk heter, endast om… om drickspenningarne.
Marie, som nu fått i ordning tébrickan med koppar och tékök, gjorde sig färdig att aflägsna sig.
— Dröj ett ögonblick, bad vårt födgeni. Vill du förtjena en dukat till, Marie?
— Af herrn, nej!
— Hör på mig. Den der brickan med ljus och koppar och så vidare är mycket för tung för dig. Du kan falla i trappan och slå sönder alltsammans.
— Ingen fara. Jag är van vid trappan.
— Vill du, så hjelper jag dig att bära upp den,
— Herrn?
— Som jag säger.