118
— Det är möjligt, svarade hon, jag kan ej bedöma det. Men omöjligt skulle någon, som en gång öfvergifvit mig, kunna erhålla min tillgift, än mindre min tillgifvenhet.
— Omöjligt, säger du. För gud är likväl ingenting omöjligt, och det är hans stämma, som talar inom oss. Hvad förståndet anser omöjligt, gör hjertat möjligt. Älska blott en gång rigtigt, och du skall erfara, huru det förra steg för steg öfverlemnar sig åt det senares ledning. Lycklig likväl du, så länge du kan säga att det är omöjligt. Äfven jag har velat säga det; men ordet har dött på mina läppar. Nu känner jag endast en glädje, en vansinnig glädje, det är sant, men dock en glädje för mig, den att få bekänna inför alla, att jag älskar honom. Man klandrar mig, men hvad kan jag göra dervid. Det smärtar mig, men minskas väl såret, för det att det smärtar? Verlden må veta min kärlek. Jag har ej behof af att förhemliga den, ty den är ren i mitt hjerta, varm i min själ, trofast i min känsla. De dumma skola fördöma mig, de kloka skola beklaga mig, och gud skall en gång förlåta mig.
— Och de, som sjelfva hafva hjertan, skola alltid älska dig, Malla, ehuru kanske med en tår i sitt öga.
— Goda Louise! Låt mig få trycka dig till mitt bröst. Du är ung, du är oerfaren, och jag har velat inviga dig i ett sönderslitet hjertas hemligheter, icke af egennytta, nej, nej, men af vänskap. Akta dig, Louise!
Men Louise var ej mera allvarsam; hon log nu.
— Kom ihåg den der blicken, eller rättare… glöm bort den, Louise.
— Tyst, för all del, tyst, eljest jagar du mig på flykten.
Fröken Rudensköld var för mycket upptagen af sina egna tankar för att följa den tankegång, som besjälade Louise.
— Vet du, fortsatte hon, det gifves dock tvänne personer, hvilkas åsyn förskräcker mig, hvilkas tillgifvenhet smärtar mig, hvilkas hjertliga vänlighet upprör mig. Du skall förstå mig bättre, då jag säger dig, hvilka dessa äro: det är min mor och min bror Bengt. Inför alla andra tycker jag mig vara stark i min kärlek, endast inför dem förefaller jag mig svag genom den.
Liksom en klar daggperla föll en tår ur hennes öga, och en annan stannade, ännu glimmande, qvar i ögonlockets fransar.
— Jag förebrår mig min svaghet inför dem, ty de älska mig så högt. Du känner min mor, hon är så god, så mild, och min bror Bengt sedan: han älskar mig så ömt. Tyst… jag tror jag hör steg derute i korridoren… hör du… någon kommer.
— Jag lemmnar dig.
— Nej stanna; i denna stund skulle jag ej vilja träffa någon ensam. Du går…
Louise hade redan försvunnit genom en sidodörr, och i detsamma knackade det äfven på fröken Rudenskölds.
