saken. De försvarsmedel, hvarmed du omgifver dig, utgöra, att jag så må säga, en skarpsinnig kärleks hypoteser, mera vittnande om snille än om djupsinnigt förstånd. Rifva ned hela din byggnad och af materielen åter uppbygga en ny kan endast en filosof göra. Jag är det icke. Jag är blott militär och kan strida med det blanka vapnet, icke med orden. Med den värme du har yttrat dig, tilltror jag mig ej heller att kunna rubba din öfvertygelse, men anmärker likväl, att den idealiska ståndpunkt, hvarpå du ställer dig, aldrig kan blifva samhällets, emedan de fordringar du gör af detsamma, just upphäfva det. Samhället måste tänka på alla, icke på en eller några få undantag. Den stadgade ordningen är derföre en välgerning i det hela, äfven om en och annan finner den orimlig; och på det att det hela må bestå, måste dessa gå under. Du kan vara öfvertygad om, att hvad årtusenden funnit godt, och emot hvilket ännu ingen tänkare vågat höja sin röst, också är godt. Det gifves idéer, hvilka liksom kungsvägar gå fram genom tidehvarfven, och om det äfven är menniskoslägtet sjelft, som ständigt röjer vägen, så lyder det dervid endast blindt ett befallande och ledande guds finger. Vid sidan af äktenskapets stora idé synes du vilja bygga dig ett litet eget tempel. Många hafva gjort det före dig, många skola göra det cfter dig; men på altaret i detta tempel står likväl icke den sanna kärleken, utan en kärlek, hvars sjelfva väsende endast är egoism, hvars attributer äro illusioner, och hvars vingar äro endast skimrande drömmar. Säg mig någon enda, som stält sig vid sidan om den erkända ordningens väg och blifvit lycklig. Är du det sjelf?
Fröken Rudensköld iakttog en stunds tystnad. Hon öfverlade med sig, huruvida hon skulle upptaga hans anmärkningar och besvara dem. Inför hennes öfvertygelse var frågan, så tyckte hon, klar och utredd; men skulle hon väl derför inlåta sig i en strid, som tjenade till intet. Hennes brors omdöme var henne dock så kärt, att hon, ehuru icke utan motvilja, beslöt att fortsätta,
— Dina tänkesätt, min bror, glädja mig, och jag skulle icke för något pris önska, att du tänkte och kände annorlunda, emedan jag tror den är lyckligast, som tänker och känner som flertalet, och går i de spår, som århundraden gått. Men undantagen böra icke fördömas, äfven om de för en antagen gällande grundsats gå under. Der icke kärleken stiftar äktenskapet, är det en lögn, en falsk skylt inför gud och menniskor, och huru ofta är icke detta fallet? Den presterliga vigseln ur intet annat än guds hand, som genom hans tjenare välsignande ututsträckes öfver kärleken; men der kärleken saknas, hvilar guds hand öfver en tom handling, och i stället för välsignelse, kommer endast förbannelse deraf. Man saknar ej exempel derpå. Vigseln är en skön och vacker akt, då den i guds namn liksom blott fulländar det verk, son redan är färdigt i våra hjertan; men äro våra hjertan döda, förmår vigseln ej att väcka dem till lif. Tänk dig tvänne varelser, af tillfälligheter försatta på en främmande obebodd ö. Skulle de ej få älska hvarandra, derför att ej en prest funnes, som förenade dem?
