Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
125

Sorg och förtviflan afspeglade sig i Bengts ansigte. Det var nu han, som vred sina händer. Nästa ögonblick skulle hon ej finnas mera.

— Vid himmelen, så lef då! ropade han, jag afstår från min föresats. Armfelt må lefva!

— Svär det vid din fars minne!

— Jag svär det.

Efter en stund såg man de båda syskonen sida vid sida i ett hörn af soffan. De hade slagit sina armar om hvarandras lif. Tysta och bleka, ännu uppskakade af de starka sinnesrörelser de nyss erfarit, blickade de på hvarandra. De voro lyckliga, emedan de kände, huru mycket de höllo af hvarandra, de voro olyckliga, emedan de också kände, att ett vidt svalg öppnat sig emellan dem i deras olika sätt att uppfatta det sociala lifvets för den enskilda menniskan så vigtiga fordringar. Bengt hade gifvit efter, och han ogillade det icke, men det fans likväl ingenting deri, som för den yttre verlden skänkte någon upprättelse åt hans grundsatser. Malla hade besegrat honom; men hon insåg, att segern var endast ett yttre sken, ej en seger äfven öfver Bengts inre öfvertygelse. Den glädje båda kände, egde på botten en källådra af oro, som upprörde ytan och grumlade bilden af den sol, som, leende ur deras ögon, afspeglade sig deri.




ELFTE KAPITLET.
Också en sammansvärjning.

Med det svar Netherwood erhöll af Armfelt, då han på Liljeholmen öfverlemnade hertigens bref till fröken Rudensköld, begaf han sig tillbaka till hertigen samma väg, som han kommit. Vid Södermalmstorg hade en mängd nyfikna menniskor samlat sig omkring hans störtade häst. Äfven en polisbetjent hade infunnit sig. För denne gaf Netherwood sig till känna och öfvertalade honom att draga omsorg om djuret. Anländ till slottet, instälde han sig i drabantsalen och erhöll kort derefter företräde hos hertigen, till hvilken han, ehuru i mildare ordalag, framförde Armfelts helsning.

Netherwood var en man af ganska ovanliga egenskaper. Han var beräknande och slug, skarpsinnig och djerf, tapper ända till öfvermod. Han var likväl ej noga om de medel han begagnade, emedan han saknade ett verkligt chevaleriskt sinne. Hans lefnad är full af äfventyrliga och oförvägna företag. I Sverige satte han hela riket i oro, när han under hofvets vistande på Drottningholm 1795 en afton, då han utkom