Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
131

— Du förstår väl, att hertigen alltid skall ha svårt att sjelf nalkas det ifrågavarande fruntimret, emedan uppmärksamheten är för mycket fäst på honom; kunde jag derför… du begriper väl nu… sammanföra dem, så skulle naturligtvis båda två stanna i förbindelse hos mig.

— Du är fyndig, märker jag; men älskar det der fruntimret också hertigen?

— Det tager jag för afgjordt. Det är ej så lätt att motstå en hertig, eller hvad tror du sjelf? I det fallet är du den bästa domarinnan.

Mamsell Slottsberg svarade ej, men nedslog sina ögon.

— Jag känner ganska litet de egenskaper, hvaraf ett qvinnohjerta är sammansatt, fortsatte Netherwood, och det måtte, min själ, ej vara så lätt för någon att ta reda på. Men en varm, brinnande kärlek, en hertigs öppnade famn, lycka och rikedom äro lockmedel, som alltid göra sig gällande.

— Du har rätt, ingen qvinna skall kunna motstå allt det der, åtminstone vore det omöjligt för mig. Men…

— Saken beror således i sjelfva verket på möjligheten att kunna sammanföra dem?

— Det var också derom jag tänkte fråga dig. Kanske är det icke så lätt, det.

— Jag tager för afgjordt, att de älska hvarandra, eller åtminstone kunna komma att älska hvarandra, men förutsätter derjemte, att de inför alla andras ögon vilja dölja sina tänkesätt. Det är ju klokt och riktigt resoneradt.

— Saken intresserar mig. Den är liksom en liten smula i mitt fack.

— Det är också derför jag kommit hit.

— Nu var du söt och älskvärd, Netherwood.

— Jag kom hit för att ge dig en roll, som endast du kan utföra.

— I dag är du rigtigt förtjusande. Ack, Netherwood, jag har aldrig älskat någon så mycket som dig. Säg bara hvad du vill jag skall göra, och du skall få se.

— Att du icke skämmer bort saken. Jag tror det. Men afbryt mig ej nu. Jag förutsätter vidare, att parterna sjelfva skola förlåta mig, i fall jag begagnar mig af små nödlögner — förstås i deras namn — men också till deras eget bästa.

— När det är för deras eget bästa, är det ju intet ondt deri.

— Du finner det äfven, du. Det gläder mig, emedan jag tror att du förstår dig på sådant der. Dessa nödlögner, eller hvad de må kallas, böra dessutom vara så beskaffade, att de om möjligt hindra hvarje återgång och brytning parterna emellan, och snarare inveckla dem allt mer och mer i ett förtroligt och hjertligt förhållande till hvarandra.

— Och du lofvar mig, att jag får vara med om allt det der? Min gud, hvad det skall bli roligt! Jag inser blott ej, huru du skall kunna utföra den der saken.

— Min plan är följande. Jag skrifver eller låter skrifva ett bref