Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

10


ANDRA KAPITLET.
En afton på slottet.

Den östra eller nordöstra flygeln af det kungliga slottet beboddes af hertig Carl af Södermanland och hans gemål, Hedvig Elisabeth Charlotta.

Utanför den stora ingången till hertigliga våningen stannar ett ekipage, förspändt med fyra frustande hästar. En mindre krets af folk har samlat sig omkring det furstliga åkdonet. I porten vandra några slottsknektar upp och ned. Taflan är upplyst af det röda, gnistrande skenet, som faller från spannridarens fackla. Understödt af en kammarherre, stiger ett fruntimmer ur vagnen. Ehuru hon är väl insvept i en med dyrbara pelsverk fodrad sidenpelis, har man dock godt tillfälle att betrakta henne. Mildhet och godhet stråla ur hennes sköna, blå ögon, klara som diamanter. Blickarne brinna ej af ungdomlig eld, men de brinna ännu. I detta ansigte går icke en morgonstjerna upp, det är snarare en aftonstjerna, som går ned deri: men minnets stjerna är här icke mindre skön än hoppets. Från de leende, af behagens egen hand tecknade läpparne har ej vårens rosendoft ännu försvunnit. Detta fruntimmer är likväl redan trettioåtta år; men det är också den tredje Gustafs älskvärda syster, Sofia Albertina. Få dödliga hafva längre än hon bibehållit sin skönhet, men den egde också sin outtömliga ungdomskälla i ett varmt, glödande hjerta.

Så snart kammarherrn vördnadsfullt hjelpt prinsessan ned på borggårdens stensättning, vänder han sig tillbaka emot vagnsdörren, och man ser en snöhvit hand sträckas derur och fatta hans. I samma ögonblick hoppar en ung, smärt och jungfrulig gestalt ned ur vagnen.

— Låt oss skynda, Louise, yttrade prinsessan och fattade det yngre fruntimret under armen.

Följda af kammarherren, försvunno de i den stora trappuppgången.

Med läsarens tillåtelse hasta vi förbi prinsessan upp i den hertigliga bostaden.

Lika mycket som Gustaf III:s hof utmärkte sig för praktfull lyx, för kall etikett, för tröttande, på imponerande effekt mer än på trefnad och sant nöje beräknad grandiositet, lika mycket utmärkte sig äfven hertigens af Södermanland hof uteslutande för enkel hjertlighet, vänskaplig förtrolighet och behaglig, flärdlös huslighet.

Gustaf III älskade att se sig omgifven af ett hof: ville se sin konungslighet återspeglad från alla håll. Han var till sin själ född konung enligt den tidens föreställningssätt.

Hertig Carl var deremot till hela sin karakter en privat man. Om han också i tysthet drömde om konungadömet, vågade han aldrig, icke