en stund åt sidan och fäste sin blick på Armfelts ansigte. Det föreföll Armfelt, som om blicken, lik en blixt, inträngde i hans hjerta.
— Ni yttrar ingenting, anmärkte Armfelt.
— Bed mig ej heller derom, herr baron. Jag har sett nog, för att ej vilja spå er.
Weisenburgs utseende var nästan demoniskt i denna stund, ehuru det var omöjligt att gissa, om det var välvilja eller hat som talade genom honom.
— Er konst sviker er.
— Min konst sviker mig ej, men jag vill ej onödigtvis förolämpa er här och nu. Jag tiger således. Önskar ni likväl veta ert öde, skall jag förtro åt någon annan, hvad jag sjelf ej vill säga er.
Var det grymhet eller skonsamhet, som förestafvade honom detta anbud?
— Förtro det då åt mig, bad fröken Rudensköld, dertill nästan uppmanad af Weisenburgs blick, ni har en gång förut i afton begagnat mig för edra experiment. Jag skall veta att bevara hemligheten; men det är sant, ni måste då också spå mig med.
Ett löje krökte dervid Weisenburgs bleka läppar.
— Ganska gerna, svarade han kallt.
Fröken Rudensköld hade rest sig upp för att mottaga Weisenburgs förtroende. Hvad han hviskade i hennes öra, var helt kort, det tycktes blott vara ett enda ord, men knappast hade han uttalat det, förrän fröken Rudensköld vacklade tillbaka till sin stol och dignade ned i den. Vänligt hastade Louise till hennes hjelp, men det behöfdes ej. Fröken Rudensköld hade redan hemtat sig och räckte nu sin hand åt Weisenburg för att äfven låta spå sig.
— Ni vill det? sporde Weisenburg. Ske er då äfven, som ni vill!
— Hvad ni har att säga må ni förtro åt Armfelt, Jag vill ej sjelf höra det.
Hans öga stirrade ned i hennes hand. Hans läppar rörde sig, hans blickar nästan gnistrade. Det såg ut, som om han ordentligt läste hennes öde i handen.
— Låt mig slippa att spå er, jag ber er derom, bad Weisenburg slutligen. Om jag hade något gladt och lyckligt att säga, skulle jag göra det med nöje; men…
Ett mörkt och hotande moln hvilade på hans panna.
— Uppfyll ni ert löfte, min herre, erinrade fröken.
— Efter ni befaller det, välan då, och han nalkades nu baron Armfelt, till hvilken han äfven hviskade endast nägra få ord, och ehuru Armfelt ej vacklade, då han förnam dem, såg man att de gjorde på honom ett mer än obehagligt, nästan gräsligt intryck.
Alla blickade tysta och förstämda på hvarandra. Man visste icke, hvilka öden han förutspått; men de närvarande voro till mods, som om en ond ande befunnit sig ibland dem.
Fröken Rudensköld hade med det mest spända intresse sökt ob-
