dring uppför trapporna. Allt var tyst och stilla i hela palatset. Långsamt skred hon framåt. Vid den minsta vindflägt, som skakade en flönsterruta, darrade hon i alla lemmar.
Redan befann hon sig i korridoren, då ett anskri på en gång nådde hennes öron. Hon kände en frossa af fasa och stannade, liksom hon frusit fast på platsen. Ropet kom från Armfelt och fröken Rudensköld.
Det var i samma ögonblick, som de förtrott hvarandra Weisenburgs spådom.
Prinsessan var nära att tappa ljuset, men krampaktigt höll hon det fast. I detsamma hörde hon steg nalkas och märkte en gestalt, liksom en skugga, närma sig. I sin uppskrämda inbillning trodde hon sig se… hvilken…? Ej ett ljud kom öfver hennes läppar, men betagen af förskräckelse som hon var, föll ljuset ur hennes hand. Synen försvann i mörkret och vacklande sökte hon sig tillbaka till sin våning.
Fröken Rudensköld hade dragit sig tillbaka i sitt inre rum. Hon kände icke något behof af hvila, så upprörd var hon ännu. Orediga bilder sväfvade förbi hennes själs blick. Det förgångna… hennes tidigaste ungdom… log med så mycken morgonfröjd mot henne; det närvarandes solhöjd glänste af klart ljus, men det kommande var fullt af aftonskuggor, hvarur dunkla gestalter hotande uppträdde.
Den lifliga fantasiens öfvermått är ett rus, som förvillar omdömet. Nu hörde hon, huru dörren till hennes rum sakta öppnades. Det var för henne blott en ny fantasi, som gladde henne. Hon tyckte att välkända steg nalkades. Hvad hennes inre blick redan sett, tyckte hon sitt inre öra nu äfven höra. I hennes öfverretade tillstånd fans icke någon gräns för henne emellan illusionen och verkligheten, utan båda sammansmälte i hennes drömmar till poesi och dikt.
Det är Armfelt, som kommer till mig i mitt hjerta och i min själ, tänkte hon, kommer som en skön tanke, som en härlig fantasi. Mitt hjerta hör honom, min själ ser honom. Nu stänger han dörren, nu närmar han sig hit. Välkommen, du sköna skuggbild af mitt lifs tro och kärlek. I mina drömmars luftiga och skimrande lunder omfamnar jag dig. Der skola vi slumra vid hvarandras sida och le af lycka under det vi slumra.
Och hänförd utsträckte hon dervid nästan omedvetet sina armar; men en kall hand fattade i detsamma hennes, och då hon, gripen af en ny förskräckelse, uppslog sina ögon, stod ett obekant fruntimmer framför henne.
Det var mamsell Charlotte Slottsberg.
— Måtte ni kunna förlåta mig min djerfhet att så sent inträda till er, bad hon. Ack, jag är olycklig, mycket olycklig.
