162
låg någonting så förvirradt och besynnerligt i den okändas framställningssätt, att hon kände sig mer orolig än öfvertygad. Charlotte hade också med afsigt visat sig sådan, emedan hon trodde sig säkrast lyckas i utförandet af sin plan, om hon uppväckte den qvinliga nyfikenheten och gjorde den till sin bundsförvandt.
Tiden gick emellertid, och hon ansåg det nödvändigt att påskynda saken.
— Farväl, min fröken, yttrade hon och tog ett steg för att aflägsna sig.
— Ni ämnar gå?
Fröken Rudensköld reste sig dervid upp.
— Hvarje stund är mig dyrbar, och jag måste gå. Den dotter, som har en döende moder i hemmet, förspiller ej gerna onödigtvis ett enda ögonblick borta.
— Onödigtvis, säger ni.
— Hvad skall jag säga? Jag har hvarken lyckats att väcka ert deltagande eller ert goda hjerta. Förlåt en dotter, som af kärlek till sin mor och förtroende till er beröfvat er några minuters hvila.
— Men om jag besluter mig att följa er, huru skall jag komma till er mor? Det är för sent att nu anskaffa ett ekipage.
— Jag har förutsett det, min fröken, och som en hyrkusk bor i samma gård som min mor, var det ej svårt att skaffa en täckvagn. Den väntar er der nere.
— Välan då, jag skall följa er.
Det var för Charlotte omöjligt att vid detta löftes uttalande dölja ett uttryck af tillfredsställelse i sitt ansigte; men det var icke en sörjande dotters milda och rena tillfredsställelse, utan snarare intrigantens segerfröjd. Fröken Rudensköld märkte också genast motsägelsen i hennes roll och hennes blick och ångrade redan sitt löfte.
— När jag besinnar mig, sade hon, skall jag taga min kammarjungfru med mig.
Då hon yttrade detta, fäste hon en stadig blick på Charlotte, men Charlotte blickade henne obesväradt i ansigtet. I det förhållande, hvari hon på grund af Netherwoods helsning till Anna gissade att han stod till denna, betydde det visserligen icke mycket, om hon medföljde eller ej; men bäst vore dock att slippa ett obehöfligt vittne.
— Det är ej nog, inföll Charlotte efter en stund, att vara fattig, och att se det, som man af allting har kärast i verlden, gå bort ifrån sig; det gifves ändå större sorger.
— Låt mig höra hvad ni menar. Hvari består den större sorg, hvarom ni talar?
— Uti att misskännas.
— Hvem misskänner er då?
— Ni, min fröken. Jag ser det i ert öga, och jag hör det på ert tal.
— Ni är misstänksam.
