FEMTONDE KAPITLET.
Ridhuset.
Döring inträdde i tjenstgöring. Han hade läst åtskilligt om Carl XII:s drabanter och derefter bildat sitt omdöme om denna kårs värde; men han fann snart att han misstagit sig.
Carl XII var sjelf en drabant bland konungar, och en konung bland sin tids drabanter. Hans drabantsvärd var en spira, och hans krona var en drabanthjelm. Hans närmaste krigiska omgifning, drabantkåren, utgjorde också en trupp af samtidens tappraste krigare. Ingen konung kan uppvisa ett fåtal män, mera utmärkta för ståndaktighet, trohet, styrka, tapperhet och mod, än man finner bland dessa kung Carls utkorade[1]. Minnet bevarar ännu ända till fabulösa bedrifter af dem. Men med konungens död tynade äfven den lifgifvande andan bort inom drabantkåren, och ehuru den under Adolf Fredriks regering kunde ännu sägas ega något anseende, såsom ett slags qvarlåtenskap efter Carl, förföll likväl äfven denna återstod helt och hållet under Gustaf III:s tid. I stället för att som i äldre tider få strida vid konungens sida och tappert försvara hans person, användes den nu att vid resor paradera och flankera till häst omkring honom, att deremellan posta vid slottets dörrar och att som kurirer flacka än hit och än dit. Hvad kriget ej mera använde, bibehöll fåfängan. Sålunda följdes Gustaf III på sina resor gemenligen af åtta drabanter, som på de dåliga skjutshästarne vanligtvis ej förmådde följa honom. Ofta redo de äfven vid och framför konungens vagn i hufvudstaden. Kåren kommenderades af fyra kapten-löjtnanter, hvilka, tjenstgörande tre månader i sänder, egde rang emellan öfverstar och generaler. 1796 erhöll kåren en enda befälhafvare, general-löjtnanten, friherre Hampus Mörner. Drabanterna hade officersrang och vice-korporalerna ryttmästares.
Drabanterna hade sitt eget stall; men en dag fingo de befallning att samlas i stora ridhuset vid kungliga slottet. Mellan åtskilliga högre militärer af olika vapen hade tvist uppstått om lansens, sabelns och bajonettens olika värde. Några påstodo, att lansen var det bästa vapnet, andra att sabeln var det, och åter andra att bajonetten öfverträffade dem båda. För att utröna, hvem som hade rätt, anbefaldes pröfningar med drabant-kåren, hvilken man ansåg böra bäst kunna sköta vapnen i allmänhet. Döring infann sig äfven på en liten liflig, välbygd och ung springare af finsk race, som redan blifvit hans favorit.
- ↑ Då kung Carl beslöt sig för kriget, undergick drabant-kåren en stor förändring; gamla drabanter utgallrades, och nya, valda inom den då varande indelta arméns regementen, insattes i deras ställe.
