Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

178

passera förbi hästhufvudet, gick han med sin bajonett öfver lansen, i hopp att med ett våldsamt slag slå den ur Dörings hand. Rörelsen var lika djerf som vacker och vittnade om lika mycken beslutsamhet som tapperhet. Men Döring förlorade ej sin besinning. Han lyfte upp högra armen, som hitintills stadigt hållit lansen tryckt intill hans sida, och lät den svänga om i sin hand — liksom en qvarnvinge — med en hvinande rask fart, den fart, som Adlerstjernas kringgående slag först gifvit den, ökad med den, som Döring sjelf nu förmådde framkalla, en fart, ständigt växande af lansens egen tyngd, och i nästa ögonblick träffades Adlerstjernas hufvud midt öfver hjessan af lansstångens döfvande slag.

I den stund det verkstäldes, var det ej möjligt för Döring att beräkna kraften och verkan af sitt slag.

Endast kasken räddade Adlerstjernas lif. Geväret föll emellertid ur hans händer. Armarne sjönko till hans sida, benen skälfde.

Döring, förskräckt öfver sitt eget slag, hoppade ned af hästen och skyndade fram till Adlerstjerna samt aftog honom kasken.

Ansigtet var blekt som på ett lik, och ögonen stirrade förvirrade omkring.

— Huru är det? frågade Döring med vänligt deltagande.

— Usling!

Döring vände sig på klacken ifrån honom.

Men förolämpningen blef snart bekant, och Döring skickade Adlerstjerna dagen derpå en utmaning. Hans egen och den kårs heder, vid hvilken han tjenade, fordrade det.

Hvad sjelfva frågan om de olika vapnens jemförliga företräde angick, förblef den oafgjord; hvadan den äfven under senare tider utgjort föremål för vigtiga försök och ännu vigtigare öfverläggningar. Förf. till detta arbete erinrar sig en sådan tornering under sin kadett-tid, hvari äfven han deltog såsom lancier.




SEXTONDE KAPITLET.
Modellen.

Döring kände Adlerstjerna redan så mycket, att han insåg, det han ej egde en motståndare att leka med. Han förstod äfven att Adlerstjerna med afsigt förolämpat honom, för att tvinga honom att blifva den utmanande och derigenom förskaffa sig rättigheten till det första skottet. Det undgick honom ej heller, att Adlerstjernas hat måste ega en djupare och hemligare orsak, än han ännu kände. Men hvilken? Naturligtvis skulle den sökas i deras första sammanträffande med prin-