16
arresterad i Finland, som du kanske minnes, af Cosswa, sedermera adlad till Ankarsvärd. Ehk skall vid detta tillfälle ha utmärkt sig, men på ett sätt, som den Reuterholmska familjen ansåg såsom en djup förolämpning.
— Jag förstår. Och Reuterholm förlåter icke en förolämpning?
— Det är sant. Han har många goda egenskaper, men…
— Är hatfull och hämdgirig.
— Jag tror att det skulle skada Ehk, ifall Reuterholm finge veta hans vistelseort. Låtom oss lemna det der ämnet och först taga reda på, om han är den han utgifver sig för.
En hastigt öfvergående blekhet spred sig öfver Sofia Albertinas vackra drag, men inom ett ögonblick återtog hon samtalets tråd.
— Må det förhålla sig huru som helst dermed, fortfor hon derefter med en viss bestämdhet; jag är besluten att, hända hvad som helst, icke öfvergifva min föresats, så mycket mer som jag nu äfven har en särskild orsak dertill. Fröken Rudensköld var i går afton hos ryske ministern Stackelberg.
Då fröken Rudenskölds namn nämdes, lopp en hastig och lätt darrning genom hertiginnans lemmar. Det var, som om en obehaglig sträng blifvit anslagen i hennes hjerta. Rörelsen var dock så flyktig, att prinsessan icke märkte den.
— Du vet att Stackelberg ej är Carls vän.
— Jag vet, hans personlige, mägtige ovän.
— Hvad säger du då också om, att det är han, som genom sina spioner fått reda på hela historien och Ehks närvarande utblottade belägenhet; att det är han, som omtalat saken för fröken Rudensköld, med anmärkningar, som jag knappast kan anföra. Efter Stackelbergs sätt att utlägga frågan, föll hela skuggan ensamt på den närvarande styrelsen.
— Det är förolämpande, men hvad är att göra?
— Om hertigen, yttrade han, är nog minnesslö eller fattig att ej vilja räcka sin brors gamle trogne tjenare en hjelpsam hand, skall jag ej underlåta det. Tapperhet och trohet tillhöra ej blott Sverige utan äfven Ryssland. De tillhöra verlden.
— Jag förstår nu, hvad du menade med att frågan gälde en hederssak, en duell.
— Det är en hederssak emellan tvenne regeringar, en diplomatisk eller kanske snarare en politisk duell emellan hertigen och den ryske ministern. Fröken Rudensköld bedömde också saken på samma sätt och upptog handsken.
— Nå-å?
— I förlitande på mitt inflytande försäkrade hon Stackelberg, att innan hans dukater hunno fram till Ehk, skulle hertigens understöd redan vara gifvet. Men det slutade ej dermed.
— Icke?
— Stackelberg var säker på sin sak.