gifva dem allt möjligt berättigande, skapa en viss, om äfven fiktiv grundsats att stödja sig på. Med en grundsats till fotfäste — hurudan den för öfrigt än må vara — sätter man stundom äfven det oförsyntaste helgerån lätt i system. Ingenting har öfverrumplande undergräft menniskors sunda förnuft så mycket som maximer, tillkonstlade af den politiska dialektiken.
Ludvig XIV, Richelieu (Armand Jean Duplessis) och Mazarin, dessa den oinskränkta envåldsmagtens apostlar, funno också lätt en för massan tillräckligt öfvertygande och stark maxim, såsom lämplig grundval för det nya systemet:
— L'état c'est moi (staten är jag).
Hela det franska folket sammankrympte härmed till en lekboll i en enda allsmägtig viljas hand.
Systemet behöfde emellertid sin gloria, och det erhöll äfven en sådan, i och med detsamma man proklamerade, att monarken erhållit och emottagit sin magtfullkomlighet både såsom konung och individ af gud.
— Vi med guds nåde[1].
Partiernas tummelplatser blefvo från denna stund hofvet och de privilegierades salar.
Tidehvarf efter tidehvarf har Frankrike och dess folk nästan med
oemotståndlig magnetisk kraft tilldragit sig Europas uppmärksamhet.
Ej underligt! Gående med ridderlig hänförelse och liflighet i spetsen
för alla de vexlande, mer eller mindre civilisatoriska, dock alltid
storartade frågor, som, den ena efter den andra, glänste fram på
tidskiftenas föredragningslista, tog det dermed endast och allenast ut sin rätt.
Men i samma mån det gjorde det, återverkade det äfven. Intet land
och intet folk hafva omsatt ett så lysande och stort kapital af idéer
som det; men också torde det icke finnas någon stat, som icke, man
skulle kunna säga, elektriseradt erfarit dess mer eller mindre
skickelsedigert bestämmande inflytande. Frankrike har varit en brännpunkt,
som icke blott samlade strålarne af många tidsåldrars gryende sol,
utan jemväl nära och alldeles omedelbart äfven återkastade dem på
den öfriga verlden, belysande eller antändande. Hvad Grekland i
- ↑ Systemet spred sig hastigt rike från rike. Äfven Sverige lyckliggjordes snart dermed. I de la Gardiska Arkivet, 13 delen, pag. 77 förekommer följande: »Sverige var moget för den högsta lycksalighet, när Qvingue Viratus och Rådet lemnade regeringen till Carl XI och denne sedan slagit sina fiender och fått fred. Men nu kom olyckan. En förut ohörd lära predikades af protestantiska prester, att konungen fått kronan af gud. Den, som ej dref denna lära, ansågs »ej vara konungens vän». Derifrån härleddes strax konungens oansvarighet inför alla andra än gud. Nu kom riksdagen. Der byggdes på dessa principer en ny regeringsform som gjorde konungen oinskränkt till magt.»
Kursiveringen förekommer i texten.