246
Ehrenström hade följt Stackelberg med en så odelad uppmärksamhet, att intet annat ljud trängt till hans öra, än den talandes, ingen enda tanke rört sig inom honom, än den att fästa dem i sitt minne. Det varma språk, hvarmed Stackelberg uttryckte sig, och den klara blick, som derunder gaf det liksom ett besjälande lif, förvissade honom äfven om hans fullkomligt oskrymtade upprigtighet.
— Ni vill kanske lära känna, fortfor Stackelberg ytterligare efter en stund, kejsarinnans politik rörande Skandinavien i allmänhet, både Sverige och Danmark, och — hvarför icke? — Den fullkomligaste upprigtighet kan ej skada någon af oss, utan tvärtom gagna oss. Jag skall vara kort. Ryssland, Ehrenström, affekterar icke besittningen utaf något af dessa riken, hvarken Sverige eller Danmark, men deremot affektera vi, för att vara rätt upprigtig, att ega det inflytande på dem båda, att de icke kunna skada oss, och framför allt är detta förhållandet med Sverige, som ligger oss närmast och följaktligen lättare än Danmark kan gripa ett ögonblick i vingen, då det vore för oss minst lämpligt. I alla händelser skulle vi ej kunna understödja en förening emellan er. Ett stort och starkt Skandinavien vore för oss alltid en våda. Ni hör att jag är upprigtig. Emellertid har svenska folket alltid förestält sig att vi velat bryta stafven öfver dess fosterland. Så förhåller det sig dock icke. Jag skall ur den ryska diplomatiens historia kunna förtro er ett litet drag, som bör öfvertyga er om, att vi, i ett ögonblick då ni sjelfva ej ens hade en aning derom, vakat vid edra dörrar. Efter revolutionen i Sverige 1772 gjorde Fredrik II i Preussen kejsarinnan det förslag att dela ert land, alldeles såsom Polen. Förslaget gick nämligen derpå ut, att Preussen skulle taga för sig svenska Pommern och vi svenska Finland; men, hvad gjorde kejsarinnan? Ingick hon derpå? Nej! Hon afslog och tillbakavisade det.
Ehrenström tycktes härvid vilja göra en anmärkning.
— Jag vet, hvad ni vill säga, Ehrenström, förekom honom likväl Stackelberg. Ni vill säga, att en traktat likväl i frågan afslutades emellan Ryssland och Preussen, säga att Gustaf III till och med emot 1,500 rubel lyckades att från S:t Petersburg öfverkomma en afskrift deraf, och att ni måhända sjelf haft den i er hand…
— Ja, ers excellens, ja! Afskriften köptes af Sveriges ombud…
— Alldeles det. Af Sveriges ombud i Ryssland; men inför gud och menniskor kan jag försäkra er, att det helt enkelt är en fullkomlig mystifikation. Svenska regeringen har i alla afseenden varit duperad af en af de djerfvaste osanningar, hvarmed tilläfventyrs någon diplomat vanhedrat sig. Ni kan tro mig, Ehrenström. Min heder står i pant för denna min försäkran[1].
En stunds tystnad uppstod, Ehrenström blickade derunder in i Stackelbergs ansigte, och det strålade med upprigtig sanningskärlek emot honom.
- ↑ Se »Skrifter af Gustaf D'Albedyhl». Tryckta i Nyköping 1799.
