248
felt i spetsen, i alla hänseenden icke önska något högre än att troget fasthålla vid redan ingångna förbindelser, såsom varande i all den oreda, som nu tyckes hota oss, den enda säkra grunden för våra förhoppningars ankare. Förhållandena för ögonblicket äro oss ogynsamma, vi veta det väl, men sådana ögonblick förekomma understundom i alla länders historia. På samma gång fosterlandsvännen likväl icke får skygga tillbaka derför, måste han dock alltid handla så, att han inför en kommande tids dom känner sitt samvete rent. Under inga omständigheter skulle vi vilja beträda en väg, som icke låge öppen, klar och ren för den rättskaffna fosterlandskärleken. Tanken på en förening emellan konungen af Sverige och en prinsessa af Ryssland beskuggas också icke af något sväfvande och tvetydigt. Allt är i sådant afseende fullkomligt klart och rent. Sedan aflidne konungen vid riksdagen i Gefle[1] — för fyra à fem månader sedan — framlade förslaget för ständerna och ständerna helsade det med allmänt bifall, är det också redan en rättsligt beseglad statshandling, desto hellre som presterskapet, ledt af tolerans och kärlek för det allmänna, icke fann anledning att framställa några anmärkningar med afseende på de olika trosbekännelserna. Således säger jag: från vår sida är allt fördragsenligt klart i detta fall; och sedan jag nu af ers excellens erfarit, att kejsarinnan fortfarande jemväl vidhåller samma mening, så känner jag mig lycklig i vissheten om den enhet, som förefinnes oss emellan. Efter hvad jag förstår, befinna vi oss också nu jemsides i samma sträfvan, likvägande på samma vågbalk. Kejsarinnans önskan och vår utjemna alla skiljaktigheter. Hennes svaga sida — om det tillåtes mig att begagna detta ord — är äfven vår.
Stackelberg tryckte Ehrenströms hand.
Orkestern genomlopp härvid, liksom med vingade stråkar, sitt mästerliga tema. Donna Elviras förtviflan och hämderop trängde fram till Stackelberg och Ehrenström. Oemotståndligt tycktes tonerna gripa dem. Samtalet dog bort. Genomträngda i sitt innersta af bäfvan, lyssnade de till de mägtigt tilltalande öfvergångarne från den mest brinnande kärlek till det häftigaste hat, från den ljufvaste dröm till den bittraste hämd.
— Med stöd såväl deraf, att jag nu kan meddela mina vänner att kejsarinnan ännu med kärlek omfattar tanken på familjförbundet, återtog Ehrenström, samt att konung Gustaf redan i lifstiden understälde förslaget riksdagens pröfning samt erhöll ständernas obetingade bifall, befinna vi oss på fullt lagligt berättigad och fast mark. Det skall ingifva oss styrka, ers excellens, att bestå i striden såväl emot dem, som drömma om en återgång till 1720[2], som emot dem, hvilka begärligt
- ↑ I Januari och Februari månader 1792 eller några månader före de händelser vi här skildra,
- ↑ I John Browns »svenska hofvets historia» o. s. v. förekommer pag. 204, följande:
»Den gensträfviga adeln vände sig nu till hertigen af Södermanland med anhållan, att han, i händelse af konungens död (Gustaf var alltså ännu icke ens
