Vid fröken Rudenskölds utrop förde händelsen Armfelt till hennes sida.
Armfelt hade hört de sista orden, och med en blick på de samtalande, samt vid minnet af Weisenburgs spådom hos prinsessan, förstod han att denne åter gjort sig skyldig till någon hänsynslöshet. En känsla af verklig förbittring intog honom härvid.
— Jag tror ni fortfarande roar er med att spå, baron, tilltalade han Weisenburg, under det hans blickar flögo emellan honom och fröken Rudensköld. Ni vet måhända icke, fortsatte han, att äfven jag kan spå.
En viss öfverraskning visade sig hos Weisenburg.
— Verkligen? svarade han. Jag lyckönskar er. Ni är onekligen mycket mångsidig. Det vore mig sannerligen kärt att bli spådd af er.
— Som ni vill.
— Weisenburg framräckte sin hand.
— Behöfves icke, tillbakavisade honom Anmfelt. Jag spår hvarken i händerna eller i kortlappar eller i kaffesumpen. De spådomar, jag har att förkunna, läser jag i min nästas anletsdrag.
— Det är också en kortlek ibland.
— Alldeles det, baron. Ert ansigte är också en kortlek, hvaraf jag finner att ni icke har trumfen på er hand, utan — förlåt mig, baron, en spåman måste alltid vara upprigtig — hackorna, hvilket äfven öfvertygar mig, att ni icke alltid spelar grande ouvert, utan fastmera grande misère.
Då Armfelt märkte det intryck hans oförskräckta och rättframma yttrande gjorde på Weisenburg, erfor han en känsla af skadeglädje.
— Vill ni att jag skall spå vidare?
— Fortsätt, fortsätt!
— Ni skulle icke ha spelat ett så djupt sårande spel, som ni gjort med fröken Rudensköld och mig, egde ni ej den vackra egenskapen att titta i andras kort. Detsamma dock! Hvarje bildad och ädel man egnar emellertid alltid qvinnan sin hyllning och uppmärksamhet, fortfor han, men enär ni uraktlåter det, visar det, att ni under ert långa lif måste vederbörligen ha blifvit krönt, och det på ett sätt, att ni ännu i dag har ett horn i sidan till det svagare könet.
Den plötsliga förändring, som dessa Armfelts ord framkallade hos Weisenburg, är nästan omöjlig att beskrifva. Hela hans ansigte fick ett annat utseende. Icke ens en gnista återstod af den godmodighet, som eljest stämplade honom. Vrede och lidelse talade ur hvarje hans drag. Förändringen var så fullständig och påfallande, att han på en gång stod der såsom ett helt annat väsen än ögonblicket förut.
Armfelt, som genast märkte den egendomliga metamorfosen, erfor sjelf en känsla af den lifligaste öfverraskning. Påtagligen hade han — ehuruväl sig sjelf alldeles ovetande — stött på en djup hemlighet i Weisenburgs lif. En hel serie af tankar och erinringar flög dervid genom hans hufvud. Det gåtfulla i Weisenburgs hela uppträdande stod
