Hertigen vände sig på en gång emot Armfelt.
— Förklara er, Armfelt. Hvad menar ni härmed?
Armfelt hade härunder återvunnit hela sitt lugn. När i vigtiga stunder ett småleende krusade hans läppar, var han alltid i jemnvigt inom sig.
— Ers höghet, förklarade han, jag har verkligen ej förr än nu, då ni med er skarpa blick fäster min uppmärksamhet derpå, märkt den likhet ni angifver. Men — alldeles obestridligt, det förefinnes verkligen någon sådan. Denna omständighet ger i sanning tablån ett högre värde, än jag förut tänkt mig.
Stackelberg följde hvarje hans ord med klappande hjerta. För att döma af den djupa tystnad, som herskade i salongen, tycktes alla intagna af samma oro.
Tablån skall eljest föreställa sanningen och rättvisan, ers höghet, som trycka hvarandras händer, förklarade Armfelt, trampande på odjuret vid sina fötter, en bild af lögnen och intrigen.
Hertigen hostade.
— Jag har draperat dem i furstlig skrud, ty af furstligt blod är väl ändå alltid såväl sanningen som rättvisan.
— Hum — hum.
— Det är en tidsbild, ers höghet.
— Och de unga två?
— Med guds magt, ers höghet, sanningens och rättvisans framtid.
Det är svårt att säga, om hertigen och Liljensparre funno denna förklaring tillfredsställande, men i hvilket fall som helst var den dock alltid en förklaring.
På en vink af Armfelt slöt förhänget sig ögonblicket derefter.
— Bataljen vid Svensksund! befalde Armfelt, vänd till orkestern.
Genast rullade också tonerna af detta hertigens favoritstycke genom rummen.
Den förstämning, som hitintills liksom bundit gästerna, löstes härmed på en gång, och åter böljade de fram och tillbaka.
En stund senare möttes grefve Stackelberg och Armfelt i ett aflägsnare rum.
— Ers excellens, yttrade Armfelt, nu går min väg till konungen. Vill ni följa mig? Man skall ej märka, om vi för en stund aflägsna oss.
— Nej, min baron, jag följer er icke.
— Ni vill icke. Nåväl, ensam vill jag då i den vakande försynens munn tala till ett barn bland kungar och hoppas, att, ehuru min röst blott understödes af ett varmt hjertas tillgifvenhet, kunna utföra hvad ingen annan vill åtaga sig. De nordiska ländernas gemensamma fördelar skola leda mig lika mycket som mitt fäderneslands.
— Jag vill göra mera än följa er, baron, inföll Stackelberg, så snart Armfelt slutat, jag vill lemna er dessa bref.
Armfelt stirrade förvånad på honom, under det han mottog tvänne af Stackelberg lemnade skrifvelser.
