med spiran till musköt. Arméen förblef för honom alltid endast ett viljelöst redskap, en simpel exercisskola, och förbättringarna inom den inskränkte sig till ständigt vexlande uniformsförändringar och oupphörliga dagordres rörande obetydligheter.
Under den tid vi beskrifva, befann han sig i ynglingaåren. Hofvet underblåste nu mera än förr hans böjelser. Förblindelsen smickrade sig med tanken att sålunda uppfostra honom till en lysande framtid, till en hjeltekonung. Man uppbygde små städer och fästningar, och han fick storma dem. En sådan lek egde till exempel rum den 28 December 1792, om hvilken vi för öfrigt icke hafva oss mera bekant, än att den belägrade staden egde en Boye till borgmästare, en fru Möllersvärd till borgmästarimna, och att en Borgenstjerna var kommendant, med den instruktion att kapitulera, när de belägrande ej orkade mera. De belägrande anfördes af konungen. Statssekreteraren Franc agerade trumpetare med skyldighet att uppfordra fästningen[1].
Men det gick ej alltid så högtidligt till. Hans befäl var oftast endast en rekryt-mästares. Och rekryterna voro en och annan af hans jemnåriga, utstyrda till soldater. Lifpagerna fingo i detta fall ofta tjenstgöra. Då vi nu införa honom här, eger en sådan exercis rum.
En lifpage, utstyrd med en stor björnskinsmössa på hufvudet och bandtler öfver axeln, var enda mannen i hans exerciskompani för dagen. Rekryten var en späd yngling af ett lidande och svagt utseende.
Af det redan anförda samtalet mellan guvernören och den unge konungen förstår läsaren för öfrigt hvad som här passerat. Hänförd af exercisen, hade han gått allt för blindt på och gifvit anledning till guvernörens föreställningar.
Exercis- och uniformsförändrings-manien är en vurm, som är egen för det senaste århundradet. Under det Napoleon eröfrade en verld med sitt snille och sina bajonetter och åter införde inom Europa militärdespotismen, uppväckte afund och härmningslystnad inom andra krönta hufvuden böjelsen att också omgifva sig med militärisk ståt. Författaren har en gång i ett komiskt konstmuséum sett »Midgårdsormen i en qvartersflaska,» och det var på lika komiskt sätt som en och annan af den tidens små monarker sökte spela krigshöfding à la Napoleon. Några bataljer vid Jena, Wagram, Austerlitz o. s. v. ifrågakommo naturligtvis ej; i stället höll man sig till paradplatserna och blef en Napoleon i småsaker. Man förmådde ej att rikta krigsvetenskapen med nya upptäckter och ge den en ny framtid; men man gaf trupperna nya uniformer. Gustaf IV Adolf var häri en stor mästare, det är onekligt. När man ej förmådde vinna truppernas tillgifvenhet genom storhalten i sin kraft, genom glansen af sina krigiska dygder, genom blixtskenet af ett segerrikt namn, befalde man dem att lyda, fängslade man dem i en mängd obetydliga förhållningsregler, gjorde man småsaker — helsningsmetoder, vändningar, marschsätt, tempoindelningar o. s. v.,
- ↑ Se Gömdt är icke Glömdt, 7:de häftet.
