slöhet och slapphet. Han tog inga råd och gaf inga skäl: han stälde allt på spetsen af sin vilja, och denna vilja var en oredig, inom honom arbetande feberfantasi.
Men nog härmed.
— Fäll bajonett! Ett! tu!
Lifpagen verkstälde befallningen.
— Andra tempot gick ej bra. Sidblecks-skrufven skall vara tätt öfver höften, geväret rätt i roten och parallelt med marken. Sänk spetsen litet mera! Gif nu akt på hvad jag kommenderar. Stora steg…
— Hör ej ers majestät, hvad jag säger? anmärkte guvernören med ovilja.
— Nej!
— Då klagar jag hos hertigen.
— Klaga!
— Guvernören aflägsnade sig missnöjd.
— Stora steg, marsch! Gå på marsch!
Exercisen försiggick i ett af de yttre rummen, vid hvars dörr en drabant brukade posta med sin karbin. Händelsevis hade Döring nu vakten der.
Statyn, hvaremot bajonettanfallet gjordes, stod helt nära intill honom.
Lif-pagen stormade fram, åtföljd af Gustaf med värja i handen. Allt gick också bra, intill dess pagen kom ända inpå statyn; men der gjorde han utan kommando halt och i armen gevär.
Gustaf blef blek af vrede.
— Hvarför stannar du? ropade han och hastade emot pagen.
Pagen var klen och liten till växten. Förskräckt, men utan att rygga tillbaka från stället, stirrade han på Gustaf.
— Du svarar mig ej. Hvarför stannade du?
— Brutus ser på oss, svarade ynglingen.
— Brutus var en förrädare, en riksförrädare, en lönmördare, han skall förkrossas.
Pagen teg.
— Gif akt! kommenderade åter Gustaf. Fäll bajonett!
Pagen rörde ej geväret ifrån stället.
— Du lyder ej?
Han svarade ingenting.
Den långvariga och tröttande exercisen hade alldeles uttömt den svage gossens krafter. Flämtande och matt syntes han nästan vilja digna ned under gevärets tyngd, ehuru det endast var ett lätt, den tiden allmänt begagnadt s. k. underofficers-gevär.
Ehuru Döring med en ynglings redliga och ridderliga tänkesätt var varmt och trofast tillgifven den unge monarken, kände han sig dock illa till mods öfver det sätt, hvarpå han behandlade den späde pagen, för hvilken en känsla af medlidande vaknat. Vandrande fram och åter på sin post, följde Döring hvad som passerade med det lifli-
