— Hvad understår du dig? ropade han slutligen. Om du glömmer att du har en kung framför dig, så skall jag påminna dig derom?
— Ers majestät, yttrade Döring med lugn, men förebrående röst.
Men dessa ord voro endast nytt bränsle på Gustafs vrede. Han trodde sig i dem höra en mentors öfverlägsenhet, och det sårade honom ännu djupare.
— Förrädare! ropade han, och i afsigt att begagna värjan som käpp, ville han slå till Döring; men Döring fattade i lagom tid värjan om midten och förekom slaget. Gustaf tappade dervid sitt tag om fästet och stod afväpnad.
Skälfvande af raseri, utan förmåga att längre styra sig, störtade han på Döring.
Döring visste icke hvad han skulle göra. Han hade ej kunnat förutse ett så våldsamt utbrott med anledning af sitt endast af välvilja och ädel rättsinthet föreskrifna första yttrande.
Gustaf ville rycka karbinen ifrån honom.
— Om ers majestät befaller, lemnar jag den genast, erinrade Döring. Men må ni hellre afskjuta dess skott mot min panna, än på denne stackars svage gosse.
Men Gustaf hörde ej hans ord. Han rasade af vrede, blindt som ett bortskämdt och ursinnigt barn. Med hvilken oförsigtighet han härunder handterade Dörings karbin, är svårt att säga, nog af, — hanen spändes och den skarpladdade karbinen brann af. Vid ljudet af skottet sjönk Gustaf af skrämsel liksom tillhopa, med förskräckelse och fasa tecknade i sitt bleka ansigte. Döring höll ännu karbinen.
Skottet ljöd genom de närmaste slottsrummen, och hvarken konungen, Döring eller pagen hade ännu återkommit från sin förskräckelse, då flere af den tjenstgörande hofpersonalen störtade in. Bland dem befann sig äfven Adlerstjerna. Med ett enda ögonkast trodde han sig förstå den scen, som han såg framför sig; och under det mängden hastade till Gustafs hjelp, stannade han vid Dörings sida.
— Vakt! ropade han till drabanterna i yttre rummet.
Vakten inträdde.
— En förskräcklig fara synes ha hotat ers majestät, sade han vidare.
— Ja, ja!
— Befaller ers majestät, att Döring skall arresteras?
— Ja.
Konungen kunde ännu knappast tala af fruktan, än mindre klart utreda, hvad som tilldrog sig.
— Ni ha hört konungens vilja; arrestera honom!
Döring iakttog fullkomlig tystnad. Här var ingenting att säga.
Under det att dessa befallningar utdelades, kröktes Adlerstjernas läppar af ett stolt och fiendtligt leende.
— Vincent hade rätt, tänkte Döring, jag har i honom en farlig fiende.
Då Döring lemnade salen, såg han sig ännu en gång tillbaka.
