vilja yttra något, som en man, hvilken till hvad pris som helst föresatt sig att utleta en hemlighet.
Adlerstjerna svarade intet. Han ville först höra hennes egna tankar.
— Men det gifves två slags hemligheter, herr grefve. Det ena slaget är något, som man vet, men af en eller annan orsak önskar dölja, det andra slaget är något, som vi stundom till och med icke sjelfva veta att vi ega. En sådan hemlighet är till exempel en flickas första hemlighet, med ett ord, hennes första tycke. Hade ni haft verkligen ädla tänkesätt, skulle ni helt säkert gjort afseende härpå. Men, lika mycket, hvad jag förut ej tydligt förmådde tänka, knappast känna, egentligen blott drömma, har ni nu yppat för mig; och för att en gång få slut på detta ämne, får jag härmed tacka er för ert besvär. Jag hoppas, att ni nu måtte vara nöjd.
— Icke fullständigt, min kusin.
Adlerstjerna liknade i detta ögonblick en falk, beredd att nedslå på sitt rof. Louise anade likväl ingen fara, utan blickade lugnt och modigt upp emot honom.
— Ni är stolt, min fröken, och jag finner det naturligt. Ni litar på den nåd, hvari Döring står hos den unge konungen.
— Efter ni vill hafva ett svar, ja, jag gör det.
— Ni hoppas, att Döring genom egna förtjenster och sin konungs ynnest skall kunna stiga så högt, att han blir värdig er och den familj ni tillhör.
— Visserligen, herr grefve.
— Ert hjerta hoppas, att han ej skall sluta förr, än han, vinkad af er hand, nått det högsta målet.
— Nåväl?
Hitintills hade allt gått efter hans önskan. Nu återstod det att krossa henne äfven i hennes tillförsigt till sin böjelse, i hennes så beslutsamma lugn.
— Nåväl, fortfor Adlerstjerna, jag har berättat er ryktet om Dörings favoritskap hos konungen, men glömt att upplysa er om — att ryktet ljugit.
Louise förlorade modet; hon fann att hon ej var vuxen en strid med Adlerstjerna.
— Tvärtom, min vackra kusin, fortfor han, Döring har för alltid förverkat sin konungs gunst.
Penseln föll ur hennes hand.
— Och han kommer att stanna bland hopen, hvilken han tillhör.
Louise vacklade och stödde sig mot karmstolen vid hennes sida.
— Än mera, min fröken, i denna stund, men det är sant, jag eger icke rättighet att tala derom.
Verkan af hans ord var ganska synbar. Louise kunde icke värna sig för hans anfall. Hon sjönk ned i stolen, nästan tillintetgjord. Till och med Adlerstjerna kände medlidande med henne.
