350
felt, och af tanken att åtminstone för någon tid blifva af med honom, hvadan han talade med lif och känsla.
— Men, fortfor han, om lagrarne stanna på den högste befälhafvarens hufvud, har han likväl icke alltid uttänkt planen. Carl X bär med skäl äran af att hafva tågat öfver bälten med svenska arméen, och vid en högtidlig måltid i Köpenhamn satt konungen ärad och prisad vid bordet, då den, ur hvars hufvud den djerfvaste krigsbednft i våra nordiska annaler upprunnit, stod bakom stolen: Dahlberg nämligen. Jag tror mig också veta, att det var Döring, som ingaf min högtsalige herr broder, konung Gustaf, planen till räddning, då vår flotta låg instängd i Wiborgska viken. Den gamle Döring är en man, förtjent af sitt fädernesland.
Hofmarskalken —n— och Adlerstjerna förlorade intet af hertigens ord. Den senare kände sig förargad af hvarje bifallsyttring, som gick från hertigens läppar.
— Grefve Posse återigen har på ett utmärkande sätt inflätat sitt namn bland de tappre, som kämpade d. 9 Juli mot Nassau'erna. Hans råd verkade elektriskt i krigskonseljen före bataljen, och hans svärd icke mindre lifvande under densamma. Med sin tredäckare var han nära att fånga den kejserliga ryska flottans högste chef, prinsen af Nassau sjelf, såvida icke denne lyckats att rädda sig, sårad och simmande. Grefve Posse är i staden.
— Skulle det roa ers höghet att träffa dem?
— Döring är icke i staden.
— Befall likväl.
— Döring lärer, har man sagt mig, ej ha någon lust att lemna sin frihet och frid på landsbygden.
— Fru hertiginnan, tillade konungen, skulle kanske ännu en gång gerna se ett par ovanliga män från min odödlige faders tid?
Hertiginnan och prinsessan nickade vänligt sitt bifall.
— Och för er, min furstinna, som för första gången besöker Sverige, bör det också vara af intresse att se, huru två gamla svenska krigare se ut.
Hofmarskalken och Adlerstjerna gåfvo hvarandra ett hemligt tecken, liksom för att påminna hvarandra, att deras roll nu också torde börja. Den förres panna låg i mörka och hotande veck, och ådrorna vid tinningen svälde allt mer och mer. Den senare rätade upp sig och intog en ledig och stolt ställning, under det att läpparne krusades af ett fint löje.
Konungen hviskade härvid något till en af sina tjenstgörande kammarherrar, hvarefter denne aflägsnade sig.
Man började ana att konungens egentliga afsigt med bjudningen först nu började utveckla sig, och att hvad som förut tilldragit Sig var mera af honom opåräknade tillfälligheter än i sjelfva verket åsyftade öfverraskningar. Förmågan att kunna bevara inom sig en plan eller en gifven afsigt är ofta en vacker egenskap; den blir först ful, då den öfvergår till inbundenhet eller envist sjelfförtroende. Man kände icke
