352
— Min ålderdom hindrade mig mera än affärer, ers majestät, att genast efterkomma er befallning. Men jag dröjde icke längre än min vacklande helsa tvingade mig, och jag anlände i alla fall till den tid ers majestät utsatte såsom den senaste. Jag kommer också direkte från landsvägen och har knapt nog hunnit byta om kläder.
— Och hvad säger ni om mitt förslag?
— Ers majestät, jag tackar och beundrar.
— Säg mig blott att jag handlar rätt, och jag är nöjd. Mitt samvete fordrar intet mera.
— Ni handlar mer än rätt, ni handlar stort och ädelt.
— Jag förbjuder er att tala så; låt oss i stället höra hvad Posse säger.
— Ers majestät har redan talat vid honom?
— Saken är uppgjord. Allt är godt. Kom!
Medan konungen, hertigen, Posse och Döring begåfvo sig in i ett annat rum, fortgick samtalet bland fruntimren.
Hofmarskalken hade med en sträng och uppmärksam blick följt allt, som tilldrog sig omkring honom. Lik en spartan tycktes han beredd att försvara sin sköld eller dö vid den.
— Ni känner ej dessa två af oss så högaktade gamle män, anmärkte hertiginnan till furstinnan Raszanowsky, och kan ej dela vår glädje att se dem.
— Ni bör veta, tillade prinsessan, att de äro tvenne lika tappra, som eljest tillgifna och utmärkta män.
— Jag behöfver icke mer än se dem, ers höghet, för att högakta dem, svarade furstinnan. Ett äldre ansigte är icke så lifligt som ett ungt, men återgifver derför också så mycket trognare aftrycket af det inre. Ett gammalt ansigte är intressant på sitt sätt. Ungdomens glödande öfverflöd af helsa och krafter skymmer ej der bort för oss den lefvande anden. Jag vill säga att den har en friare utsigt i ett äldre, än i ett ungt ansigte. Lycklig hvar och en, der den blickar fram som en god engel, beredd att lossa banden och höja sig upp till en annan verld; olycklig deremot hvar och en, der den berusad af ungdomligt öfvermod grinar fram med af lidelser förvridna drag. Ur dessa tvänne mäns drag blicka två goda andar fram.
— Ni kan i allmänhet, anmärkte prinsessan, ha rätt, och likväl vill jag erinra något emot er. Jag tror nämligen att ungdomens liflighet ofta är ett medel, icke att dölja, utan snarare att eldigare uttrycka just den anda, som bor 1 hjertat; jag vill ge er ett exempel derpå, som just här är passande. Hvad ni yttrade gälde den gamle Döring, men han har en son — apropos — hvar är unge Döring?
Ingen kunde besvara frågan. Alla blickade sökande omkring sig. Äfven furstinnan såg sig omkring, liksom äfven hon med intresse sökt honom.
Under den tystnad, som härunder uppstod, lutade Adlerstjerna sig fram.
