354
Hertiginnan reste sig upp, och skämtet flydde från hennes läppar. Armfelt uttog ett utmanande steg emot Adlerstjerna, men hejdade sig åter. Fröken Rudensköld blickade förvånad på angifvaren. Furstinnan Raszanowsky lutade sig fram, som om till och med hon på det upprigtigaste sätt intresserat sig för den frånvarande.
Hofmarskalken nickade omärkligt bifall åt Adlerstjerna, hvarvid ett flygtigt löje gled öfver hans ansigte.
— Ni måste gifva skäl för er, min herre, erinrade prinsessan, eljest återfalla edra sårande och anstötliga anmärkningar på er sjelf.
Prinsessan talade med en köld, som skulle ha rubbat hvars och en annans mod än Adlerstjernas. Hon visste icke att Adlerstjerna sjelf var bragt till det yttersta, och att frågan egentligen gälde hans önskningars skönaste mål, Louise.
— Jag ser att mina ord väcka missnöje; nåväl, derpå var jag beredd, emedan jag länge sett det oförklarliga deltagande Döring så hastigt förmått skaffa sig. Jag önskar emellertid att lägga märke till en sak, innan jag går vidare. Enär Döring nämligen ej är närvarande, skulle kanske någon anse mig såsom en oförsynt och feg baktalare, och jag vore det äfven, om ej min öppet fiendtliga ställning till Döring vore allmänt känd. I ansigtet, liksom på ryggen, skall han aldrig hafva annat att vänta af mig, än att jag osminkadt säger honom och om honom hvad jag tänker. Vi hafva en gång stått — kula mot kula, — och skola alltid komma att stå så. Man må ogilla mig — jag kan ej förekomma det — men saken är sådan — helt enkelt sådan.
Hvad han sade förstämde ännu mera de närvarande.
Endast furstinnan blickade upp i hans ansigte, liksom vill hon der söka att närmare läsa hvad som försiggick i hans själ, men hon såg ej annat än ett kallt leende.
— Skulle Döring emellertid vara sådan, som jag hört honom beskrifvas, tillade Adlerstjerna, förmodar jag att jag gagnar hofvet, och framför allt ers höghet, som visar honom så mycken välvilja, om jag utan att frukta ett ögonblickligt misshag framställer honom i sin rätta dager.
Ingen kunde neka till det rigtiga i denna slutsats.
— Hvad har ni då att säga?
— Då Döring först anlände till hufvudstaden, tog han in på Liljeholmen.
Armfelts och fröken Rudenskölds ögon möttes ovilkorligen.
På värdshuset fans en qvinna före honom, en qvinna, som myndigheterna efterspanade — jag vet ej hvarför — men naturligtvis af giltiga skäl. Icke desto mindre och trots myndigheterna — förhjelpte han henne på flykten.
Armfelts hand knöts krampaktigt kring värjfästet. Fröken Rudensköld rodnade som en bloddroppe.
— Min herre, yttrade prinsessan.
— Sanningen är osminkad, ers höghet. När illusionerna få välde
