Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/365

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
361

Mauritz kände sig upprörd af dessa få ord, icke derför att han fruktade för rättvisan, men derför att han allt för väl förstod, hvad hans far måste lida vid blotta tanken att se honom af monarken sjelf både misstänkt och anklagad.

Kanske hade han kommit till andra slutföljder, hade man lemnat honom tid att närmare öfverväga, hvad som passerade; men det ena steget uttogs så omedelbart efter det andra, att endast hans känsla fick leda och bilda intrycket. Nästa stund stod han, icke som han väntat sig, inför pröfvande, allvarliga män, utan inom kretsen af hofvets innersta cirkel. Han erfor något — liksom ett hastigt illamående — vid denna för hans föreställningar så underbara scenförändring. Hvarken glädje eller hopp intog honom, öfverraskningen bländade honom. Bilderna sväfvade mindre tydliga framför honom. Han såg dem alla och kunde ej rigtigt urskilja någon. Afbrottet mellan arresten, som han nyss lemnat, och den salong, der han nu befann sig, var för stort, att ej för ett ögonblick förvirra honom. Men liksom ur en dimma, sköt snart det ena hufvudet upp efter det andra, till dess han slutligen igenkände dem alla, eller åtminstone de flesta.

De tvänne första, som han märkte, voro Armfelt och Vincent. Vänligt blickade dessa emot honom, och han kände sig lugnad deraf.

All den stund konungen under en längre tid tycktes helt och hållet hafva förglömt honom, hade ensamheten födt misstänksamhet och tvifvel i hans själ. Den första tanke, som också uppstod hos honom, då han såg sig inför hofvet, var fruktan att man ämnade honom en förolämpning. Men denna oädla och sårande tanke försvann vid åsynen af Armfelts vänliga utseende och Vincents deltagande blick.

Huru litet behöfves ej stundom för att bota ett sinne, angripet af förbittring och tvifvel, dessa frön till så mycket ondt! Oftast behöfves ej mera än ett vänskapsfullt ord eller ett hjertligt småleende. Men dessa ljusglimtar äro så sparsamma i natten, än mera, falla sällan i den stund, då de ännu skulle kunna gagna, och natten förblifver natt.

Mauritz upptäckte äfven hertiginnan och prinsessan, och längre bort — hvem såg han väl — om icke samma fruntimmer, till hvilken Vincent infört honom, då han lemnade receptions- och besvärjelse-scenen hos Boheman; i sanning, ju mera han betraktade henne, desto mera förvissades han, att ej något misstag egde rum — det var hon — furstinnan — Wanja, som Vincent äfven kallat henne.

Men äfven hon sjönk snart bort i bakgrunden, liksom en skugga för en stråle, vid åsynen af Louise.

Sådan som nu hade han ej sett henne förut. Glansen i hennes ögon hänryckte honom med ett förtrollande behag. Det var i denna stund han flyttade sin hand till sitt hjerta för att stilla dess våldsamma slag.

Louise hade rest sig upp och stödde sig emot sin gamle fars arm. Mauritz anade genast, hvem den ståtlige, gamle mannen var, men till ökad förundran igenkände han i honom samme person, som han vid