372
är det likväl endast — märk det — endast ert hufvud, min fru, som förbannelsen träffar.
Tillintetgjord nedsjönk furstinnan i karmstolen, vid hvilken hon stödt sig.
— Ni känner hvad jag fordrar af er, återtog Weisenburg; men ni känner icke ännu hvad jag ämnar gifva er. Hör mig.
Weisenburg gick upp och ned i rummet liksom för att återvinna något lugn.
— Jag skall vid korsets fot, min fru, svärja er att inför jord och himmel erkänna er son såsom min. Och om kärlek är nog, skall jorden icke ana ett annat förhållande, och himmelen glömma det.
Weisenburg stannade i detta ögonblick framför furstinnan.
— Nåväl, furstinna, tillade han, svara mig. Hans, er och min heder bero i denna stund på er. Ni tiger.
— Låt mig andas ut, bad hon, låt mig tänka efter — ni vill…
— Att ni sjelf lägger mordvapnet i min hand.
— Jag förstår — jag skall ladda det.
— Att ni säger till mig: hämnas.
— Hämnas? Jal jag säger: hämnas!
— Och er hand…
— Tillhör er.
— Och ert hjerta…
— Det brister. Min gud — för mig härifrån.
— Icke ännu min fru. Ni har vacklat för länge, att jag i detta ögonblick skulle öfverlemna mig åt förhoppningar, endast gifna af en upprörd känsla. För att förvissa mig att ni är öfverens med er sjelf att modigt beträda den bana, som jag utstakat, måste ni våga att ännu en gång se honom och säga honom, hvem ni är, och det öde, som väntar honom. Se här, min fru, här är min handske, det är ni, som skall kasta den till honom. Ni förstår mig.
Furstinnan reste sig upp. På den hvita kinden brann en lätt röd flamma, som dock åter hastigt försvann.
— Jag förstår er. Han kommer således hit.
— Ja, min fru. Jag har anmodat honom derom.
— Och när kommer han?
— Så snart jag är säker på ert hjerta.
— Ni skall blifva det, min herre.
Med högburen panna aflägsnade hon sig ifrån honom för att lemna rummet. Weisenburg följde henne med en blick, som vittnade om den eld, som förtärde honom. Hon hade icke kommit långt, innan han sträckte sina armar liksom medvetslöst efter henne.
— Wanja, ropade han.
Furstinnan blickade tillbaka.
— Jag är grym, säger du, fortsatte han, och du glömmer, huru grym du har varit emot mig. Du har förrådt mig, och jag älskar dig likväl. Wanja, Wanja, hvilken är den olyckligaste af oss båda?
— Se er om, min herre, inföll furstinnan, vi äro icke mera ensamma.
