med outplånlig skymf kränker den svaga, som han älskar, den familj, hvars namn hon återtagit, och honom sjelf, han, som i sitt hjerta ännu kände sig vara hennes enda stöd, hennes ende vän.
Weisenburg var nu helt och hållet den hemske och dystre Vincent, och Vincent brann af hat och hämd.
— Förmälningen skulle firas emellan brottet och sveket. Aftonen var icke blott utsatt, den var inne. Man ville bakom bländverket af en offentlig fest dölja sin blygd och utsåg för vigselakten samma benediktinerkyrka, der man först sett hvarandra. Ingenting sparades för att göra festen så högtidlig som möjligt. Från alla håll strömmade också folket till — nyfiket såsom alltid — för att beundra och se. Man hade öfverenskommit att brudens och brudgummens följe vid gifvet klockslag skulle inkomma från hvar sin sida af templet och mötas vid altaret. Kyrkan var öfverfull af nyfikna, då klockan slog och portarne öppnades. Under klockors ljud och körens sång inträdde brudtåget. Hvilken fasa intog dock icke bruden, då hon — framkommen till altaret — saknade brudgummen. En qvart gick under de förfärligaste marter, utan att någon brudgum kom. Mera död än lefvande bars bruden slutligen ut.
Weisenburg förmådde knappast tala, så djupt grep honom minnet af denna händelse.
Armfelts hufvud sjönk ned.
— Hon hade förrådt sin man och stod nu sjelf förrådd af den, som vanärat henne. Hennes kärlek och lif voro på en gång förvandlade till en enda skymf. Förstår ni, min baron, hvad en sådan skymf vill säga?
— Jag förstår det.
— Öfver tjugo år har hon vacklat mellan kärlek och hat.
Armfelt lade handen på sitt bröst, liksom om han hade velat nedtysta ett oroligt hjertas förebråelser.
— Öfver tjugo år har hennes enda värn och skydd — hennes bedragne man — förbannat störaren af sin lefnads lycka och frid.
Armfelt såg upp.
— Och ändock icke hämnat sig? anmärkte han långsamt.
— Icke hämnat sig, men oupphörligt väntat på stunden för sin hämd.
— Väntat?
— Den förförda blef mor.
— Min gud!
— Blef mor åt en son.
— Som lefver.
— Som vuxit upp och nu är en man — min herre — en född hämnare. Det är på honom vi väntat.
— Tyst, tyst!
— Förstår ni nu, hvem jag är, herr baron?
— Och Weisenburg och Vincent?
— En dubbelmask, min herre, eller två lögner, om ni så vill.
