Öfverst, tätt under schatull-locket, låg ett skrifvet papper; stilen var vacker och omsorgsfullt vårdad.
Han upptog det, men efter en stund behandlade han det på samma sätt som adresskortet: han kastade det ifrån sig.
Samma qvinligt täcka bild stod oupphörligt för hans ögon.
— Jag måste dock se henne en gång till, tänkte han för sig sjelf. Det är väl icke ett brott att se en qvinna. Troligtvis skall jag aldrig återse henne mera.
Han tog några steg emot dörrfönstret, men hejdade sig strax.
— Det är en ovärdig nyfikenhet, förebrådde han sig, som leder mina steg. Jag måste besegra den. Så der, Mauritz, ingen svaghet. Derpå vände han tillbaka och intog platsen framför schatullet.
— Men är det en svaghet, tänkte han, att man vill betrakta en vacker qvinna? Kan man väl förebrå en karl såsom ett fel, att han gerna ser det, som är skönt; bevisar icke det sinne för skönhet, hjerta för det älskvärda? Kan något annat än en god och ädel känsla verka hos oss behofvet att beundra det fullkomliga?
— Dumt resoneradt, min käre Mauritz, tillade han vidare, mycket dumt resoneradt. Märker du icke, att den der ädla känslan är til hälften, om icke till två tredjedelar uppblandad med mycken… han fortsatte icke, utan grep i stället efter adresskortet, som han förde till ögonen, men ånyo kastade ifrån sig.
— Jag är likväl orättvis emot mig, började han åter. Mitt hjerta och min heder hafva hitintills icke behöft förebrå mig, att jag befläckat dem, och jag vill tro, att de ej heller skola få skäl dertill nu. Det är väl sanning, att jag ej erfarit och således icke kan bedöma, huru långt en stark lidelse kan föra; men jag är viss på en sak, den att åtminstone min stund icke ännu är kommen. Det vore bra simpelt att börja min historia, och det ännu innan jag hunnit fram till hufvudstaden, med att bli kär.
— Kärlek är det också icke jag känner, det är beundran. Jag skulle således kunna betrakta förtrollerskan derinne, utan att någon oädel känsla väcktes hos mig; men jag bör icke göra det, efter hon icke vet att jag betraktar henne.
Ännu upptagen af dessa tänkesätt, lyfte han ljussaxen för att putsa ljusen. Saxen omslöt redan den första lågan, men huru han än betedde sig, då han skulle klippa till, nog af, han släckte ljuset; det andra brann likväl ännu, och för att ej befara att släcka äfven det, tog han staken i ena handen och öppnade saxen med den andra; men äfven denna gången lyckades han ej bättre; ty i samma ögonblick som han skulle klippa af veken, hörde han ljudet af en melodisk röst från rummet innanför… det måste ha varit hennes… hans hand spratt till… och äfven det andra ljuset lyste ej mera.
Förargad deröfver reste han sig upp i afsigt att ropa på uppasserskan, då han märkte, huru en stråle lyste honom till mötes genom en öppning på den lilla dörrgardinen.
