52
Mauritz hade varit en tyst, men intresserad åhörare af hvad som passerat. Det, som mest öfverraskade honom, var att han nu visste, det han hade Armfelt framför sig. Armfelt var en af de mest lysande stjernor, som omgåfvo Gustaf III:s tron, och Mauritz hade derför ej, lika litet som någon annan, kunnat — oaktadt boende i en aflägsen landsort — undgå att ha hört talas om denne meteor, om hvilken man icke blott hade att berätta så många ridderliga äfventyr, utan äfven handlingar af storartad, fosterländsk vigt. Han kände sig derför glad att på så nära håll redan hafva kommit i beröring med honom. Det fägnade honom att se honom så lugnt och lätt betrakta den fara, hvilken efter allt utseende hotade honom, men han kunde ej göra för sig rigtigt tydligt, huruvida hans handlingssätt var en följd af en oförvillad och klar blick eller blott af böjelse att pröfva sina krafter med en, åtminstone för tillfället synbart öfverlägsen myndighet, eller om det till äfventyrs endast härledde sig från ett nyckfullt lättsinne. Han sökte inblicka i hans själ, men måste snart öfvergifva försöket för den bländande stråle, som föll derur. Fröken Rudensköld stod ännu qvar vid hans sida. Deras blickar hade mötts och tycktes förstå hvarandra.
Aminoff lutade sig emot en fönsterpost; han hade vändt sig ifrån de öfriga och betäckte ansigtet med ena handen. En kort tystnad uppstod. Ingen tycktes ens erinra sig, att Mauritz fans närvarande, och han ville ej aflägsna sig, i det hopp att kanske kunna blifva till nytta. Emellertid undgick honom ingenting.
— Armfelt, yttrade Aminoff, under det han sänkte handen, hvarför likväl detta trots? Låtom oss lemna Liljeholmen medan det är tid. Klokheten bjuder det… du vet…
Det låg någonting missnöjdt i den ton, hvarmed han uttalade dessa ord. Armfelt såg med en frågande blick på honom.
— Jag vet ingenting, genmälte han helt kort, som vi hafva att frukta, men icke dess mindre…
Man hörde steg i trappan och skramlet af vapen.
Armfelt hade rest sig upp och tycktes betänka sig ett ögonblick.
— Jag erkänner, sade han derefter, att det är min envishet, som hållit oss qvar här; det är derför också billigt, att jag ensam möter den förmenta faran. Får jag bedja er, mina vänner, att på en stund aflägsna er från detta rum. Jag har lust att ensam se den man i ögonen, som skall fängsla mig.
Man lydde honom, ehuru icke gerna. Då Mauritz icke blef erbjuden att följa de tvenne andra, begaf han sig tillbaka i sitt rum. Han trodde sig dock utan alla förebråelser nu kunna lemna dörren halföppen emellan sig och Armfelt.
Mauritz såg också, huru i detsamma den motsatta dörren till rummet öppnades och tvenne personer af ett dystert och högtidligt utseende inträdde. Armfelt mötte dem med ett långt, pröfvande ögonkast utan att röra sig ifrån stället. Hans panna låg för öfrigt så klar och öppen som ett fält, öfver hvilket solen nyss uppgått. Ej någon enda skugga
