nämligen ett alltför vanligt utseende för att kunna vara annat än en man af ganska simpel natur. Man kunde väl säga, att det var något af en hamnbuse hos honom.
— Ni är rädd, min lilla vän, yttrade han till Louise, men pip icke derför.
Man hörde nu bullret af flere sorlande personer, som nalkades. Ännu mera uppskrämd deraf, sökte Louise att göra sig lös ifrån den okände och lyckades äfven. Med lätta och snabba steg hastade hon fram till prinsessan och tog henne åter under armen.
— Kom, kom!
Louise kände att prinsessan af fruktan darrade i alla sina leder. Af nödvändighet blef hon derför dristigare än hon egentligen var.
— Vi äro snart vid vagnen. Mod ännu endast ett ögonblick!
De hörde steg bakom sig.
— Han förföljer oss, tror jag.
— Frukta ingenting. Hvad kan han vilja oss? Vi ha ej gjort honom någonting ondt.
Men äfven Louise hörde stegen bakom sig, och huru de kommo allt närmare och närmare. Under det hon understödde Sofia Albertina med sin arm, påskyndade hon äfven sina steg.
Hon fruktade emellertid icke endast den okände, utan äfven de sorlande, som mötte dem.
Försigtigt drog sig Louise, utan att derpå göra prinsessan uppmärksam, till sidan af gatan, nära intill husraden. Om någon port stått öppen, skulle hon tagit sin tillflykt dit, men alla ingångar voro stängda. Lyckligtvis krökte de just nu om hörnet in på Hornsgatan.
— Vi äro strax vid vagnen.
De bullrande nattsvärmarne befunno sig i detta ögonblick ända in på dem; och Louise hörde, huru den okände andades bakom dem.
— Till vagnen, till vagnen! hviskade hon. Vi hafva blott ett steg qvar.
— Till vagnen, ja! men…
— Men…
Förskräckta sågo de sig omkring. Vagnen syntes ej till. Liksom öfvergifven af sina sista krafter, sjönk prinsessans arm ned åt sidan. Förgäfves hviskade Louise ännu ett uppmuntrande ord; äfven hon kände sig öfvergifven.
— Grip den lille skälmen! ropade nu den okände bakom dem.
— Vi äro förlorade, hviskade prinsessan.
— Ja, om vi förlora modet, svarade Louise, ännu ansträngande sina krafter; var för all del endast lugn.
Louise förde handen till sin värja. I nödfall hoppades hon på den. Hoppet är aldrig utan förtroende till sig sjelft; det bygger sina luftslott till och med på den klena grundvalen af ett halmstrå. Hvad annat gjorde det här?
— Hvad är det fråga om? sorlade man omkring dem.
