— Ni har då sett mig förut? frågade hon derför.
— Ja.
— Hvar?
— På slottet.
— När?
— Många gånger.
— Ah, min herre, ni misstager er. Jag är icke presenterad på slottet.
— Försynen presenterade er der i samma stund ni föddes.
— Ni tyckes vilja underhålla mig med gåtor.
— Som ni behagar; men vi skola snart återse hvarandra.
— Verkligen? Och hvarest?
— På slottet.
— Då ni är så viss derpå, kan ni väl äfven utsätta dag och stund.
— Det vore ej omöjligt, men skulle ej gagna till något. Tillåt mig i stället fråga er, om ni anser den tjenst, som jag gjort er i afton, förtjena en återtjenst?
— Det beror på, hvari den senare skall bestå.
— Äro mina anspråk ej allt för stora, medgifver ni dem således. Nåväl, jag skall påminna er derom, då vi återse hvarandra.
— Men jag skall icke igenkänna er.
— Det blir min ensak. Jag skall visa er en ring med ett kors i röd karniol.
— Ett kors i röd karniol. Ni vill roa er med min nyfikenhet.
— Den kan jag underhålla, om det behöfves, äfven på annat sätt.
— Låt då höra.
— Besöker ni någonsin öfre våningen af ert palats?
— Hvarför denna fråga?
— Om ni besöker den, skall ni snart upptäcka tilldragelser, som ni ej anar.
— Ni är något dunkel, min herre.
— Det är nödvändigt, om jag skall underhålla och roa er nyfikenhet.
— Jag befriar er från allt sådant besvär. Jag är alldeles icke nyfiken af mig.
— Besök emellertid den der våningen om fyrtioåtta timmar vid denna tid. Då ni uppkommer, så tag af från trappan åt höger i korridoren och öppna dörren längst in. Ni skall då få se något, som öfverraskar er.
— Hvad får jag då se?
— Det, som ni då får se.
— Ni är en förträfflig spåman. All det der kan ju hvar och en veta förut…
— Utom hvad man får se, menar ni. Ni har ej orätt, och jag skall äfven kunna säga er hvad ni får se, men det är öfverflödigt, ty jag skulle derigenom endast beröfva er en öfverraskniug.
